Guds Hand - En resa från död till liv av abortläkaren som ändrade sig
Följande är en sammanfattning av Barbara Buzzard. Originaltitel: The Hand of God, A Journey from Death to Life by the Abortion Doctor Who Changed His Mind, av Bernard Nathanson, M.D.
Det är uppenbart att Dr. Bernard Nathanson har kunskap om abortfrågan och abortindustrin som ingen annan. Som han själv säger;
”Jag är en av dem som hjälpte till att inleda denna barbariska era. Jag arbetade hårt för att göra abort lagligt, prisvärt och tillgängligt på begäran. År 1968 var jag en av de tre grundarna av National Abortion Rights Action League. Jag drev den största abortkliniken i USA och som dess chef hade jag uppsikt över tiotusentals aborter. Jag har själv utfört tusentals. Hur kunde detta ske? Hur kunde jag göra detta?” [s. 5]
Årets lögn 2019
Han var ansvarig för att hitta på, berätta och sälja lögnerna som hjälpte till att driva Roe mot Wade-domen. Han har varit aktuell i flera år nu där han erkänner dessa lögner och ångrar dem. Dock verkar media ha cementerat dem till historien där de har blivit fakta; dvs det är vanligt förekommande att tro att det före Roe mot Wade-domen dog tusentals kvinnor i gränder och på gator på grund av olagliga aborter. Fråga dig själv om du tror på detta. Ibland tar rättfärdigande lång tid på sig.
“Planned Parenthoods påstående att tusentals dog i olagliga aborter är årets lögn av Washington Post... År 1972 var antalet dödsfall i USA på grund av lagliga aborter 24 och p.g.a. olagliga aborter 39, enligt CDC [USA:s smittskyddsinstitut]. Det finns inga belägg för att tusentals kvinnor dog av olagliga aborter varje år i USA innan högsta domstolens beslut.
Förespråkare skadar deras sak när de använder siffror som inte tål granskning. Dessa siffror avslöjades [som en bluff] 1969 - för 50 år sedan - av en statistiker som hyllades av Planned Parenthood. Det finns ingen anledning att använda dem idag.” [Lifenews.com, 12/24/19]
”Jag skulle använda ännu starkare ordalag. Dessa människor är skamlösa.”
”Han var en formidabel, dominerande kraft i mitt liv och drev på många sätt fram de hänsynslösa, nihilistiska hedniska attityder och övertygelser som slutligen fick mig - med en handfull konspiratörer - att släppa lös abortmonstret.” [The Hand of God, s. 5.]
Medan Nathanson fick en förstklassig utbildning växte han upp i en psykologisk avgrund utan en, som han uttrycker det, planta av tro för att ge honom näring; hans far var en judisk ateist som hade vänt sig mot religion. Nathanson sammanfattar det så här:
Hycklande Hippokratisk Medicin?
Som läkare noterade Nathanson att vi traditionellt antar en hög grad av personlig dygd hos läkare, särskilt med avseende på Hippokrates ed som de har undertecknat. [Se läkareden] Trots det fann han följande:
”Kvällen före aborten… vi grät båda två för barnet vi skulle förlora och för den kärlek som vi båda visste skulle lida obotlig skada för det vi skulle göra. Det skulle aldrig bli sig likt igen för oss.” [s. 56]
Stjärnan i ett mycket populärt tv-program sjunger om kärleksfull abort [loving abortion]. Utan det minsta skam; bara humor och egenkärlek. En kärlek till abort betyder något mer än bara sjukt. En kärlek till abort är en kärlek till ondska och det skulle leda till ens undergång. Nathanson ser det som en perversion. Han betraktar abortörer som avskyvärda kvacksalvare och skurkar, stympare, mördare och rötägg utan några etiska eller moraliska gränser, som blodsugande bedragare och moraliskt fördärvade.
En Upprörande Extravagans
Nathanson säger om sin erfarenhet: ”Det fungerade som en introducerande exkursion till den sataniska abortvärlden.” [s. 58]
”Du kanske undrar om jag under ett kort ögonblick upplevde det minsta ånger eller ett uns av dåligt samvete? Nej och nej. Och det, kära läsare, är abortörens mentalitet: det räknas bara som ännu ett skickligt utfört arbete, ännu en demonstration av den moraliska neutraliteten i avancerad teknik i händerna på den amoraliska... det jag kände i min utsvultna, utarmade själ måste ha varit nära besläktat med den jäsande tillfredsställelsen hos Adolf Eichmann när han såg sina punktliga tåg komma med judar till utrotningslägren.” [s. 61]
”Arrogansen hos dem som utövar medicin har alltid kännetecknats som ett fult bihang till yrket, men abortörens massiva hybris har alltid varit och fortsätter att vara häpnadsväckande. För var tionde tusen Ruths [hans barns mor] finns det en abortör: iskall; samvetslös; som obarmhärtigt förvränger sina medicinska färdigheter och vanärar sitt etiska ansvar; som hjälper, nej, som förleder kvinnor till den handling som ligger närmast själv-slakt, med sitt kliniska lugn och hans tröstande professionalism.” [s. 62]
Ondska är ondska. Varför tror vi inte på Nathanson? Vad säger vi om denna största moraliska ondska genom tiderna?
”Det är min erfarenhet att endast de som har en orubblig inre andlig pelare, som stöder den enorma tyngd av medicinska skyldigheter och ansvar, som överlever oskadda av lockbetet från de världsliga frestelserna i den medicinska världen: det oavbrutna flödet av pengar, överdrivet beröm och berusningen av särskilda privilegier.” [s. 109]
Den första sprickan
Nathanson attribuerar användningen av ultraljud, för att fungera som ett fönster till livmodern, till Guds hand. Han säger att för första gången började han tänka på vad han hade gjort, att ultraljudet öppnade upp en helt ny värld. Han slutade göra aborter på alla utom de tveksamma ”medicinska” skälen. Snart slutade han även med dem och erkände att han hade presiderat över sextio tusen dödsfall. Han började då skriva artiklar och en bok.
[Dr. C. Everett Koop, US General Surgeon [allmän kirurg] i 26 år håller också med - i motsats till vad som nästan blivit en allmängiltig uppfattning - att han aldrig någonsin under sina 37 års praktik sett ett enda fall där barnet måste dödas för att rädda livet på modern]
- Den farligaste platsen för en afroamerikan är i livmodern.
- Abort även under första trimestern [de 3 första månaderna] klassas som en större operation av [amerikanska] försäkringsbolag.
- ”Spermiernas befruktning av ett ägg är ett av naturens största underverk, en händelse där magnifikt små fragment av ... livet drivs av kosmiska krafter till sitt bestämda ändamål, tillväxten av en levande människa. Som ett skådespel kan det bara jämföras med en solförmörkelse eller ett vulkanutbrott.” [John Ensor, Answering the Call, s. 55]
- ”Ironiskt nog kan dessa nio månader (i livmodern) vara de viktigaste nio månaderna i våra liv. Det är då våra organ bildas, vår hjärna bildas och vi upplever våra första sinnesintryck. I livmodern kan vi skilja en sorts musik från en annan. Jag har spelat upp Mozart från en bandspelare och hållit den mot livmodern vid ungefär sju månader och då rörde barnet sig litegrann, men när jag satte på Van Halen hoppade barnet omkring överallt. De första nio månaderna är en inlärningstid, en tid då vi organiserar oss själva. Att störa eller avbryta ett liv vid denna tidpunkt är oacceptabelt - det är ett brott. Jag säger det rent ut: Abort är ett brott.” [The Hand of God, s. 129, 130]
- Listan över dödsoffer bland ofödda är så lång att det skulle ta över niohundra Vietnam Memorial walls att lista alla som har omkommit.
- Den mest lysande musikern i hela historien kanske inte ens har fötts ännu; likaså den största forskaren, författaren, läkaren, etc.
- Västeuropa, om än progressivt och sekulärt, har mer restriktiva abortlagar än USA! I Tyskland och Belgien är nästan alla aborter efter 12 veckor olagliga. Rådgivning och väntetid är obligatoriska. Danmark har alla möjliga begränsningar efter 12 veckor. I Frankrike är det ännu svårare att avbryta efter den 12:e veckan. Sverige tillåter abort fram till den 18:e graviditetsveckan och förbjuder de flesta efter den 22:e veckan. Under denna 4 veckorsperiod kan en kvinna göra abort endast om den är godkänd av Socialstyrelsen. Varför är då vår position så extrem jämfört med Europa? Varför tycker dessa "socialt upplysta" länder att de metoder som vi godkänner i USA är oacceptabla? Det är ingen bra återspegling av vårt samhälle. [Information från PragerU.com]
Det Tysta Skriket [The Silent Scream]
Det var faktiskt Nathansons nyfikenhet på vad som händer i en abort som fick honom att be en vän, som gjorde 20 eller 30 aborter om dagen, att sätta ett ultraljud på nästa abort han gjorde och spela in det åt honom. När denna vän tittade på inspelningarna med Nathanson blev han så kraftigt påverkad att han aldrig någonsin utförde en abort igen! Nathanson säger att han var skakad djupt in i själens rötter. Denna inspelning blev till filmen, The Silent Scream, som visar ett tolv veckor gammalt foster som slits sönder i flera bitar i en kombination av sugning och krossning. ”Det är omöjligt att skilja frågan om abort från användningen av vävnaden som erhålls därifrån. Om tyska läkare hade skördat viktiga vävnader och organ från de sex miljoner judiska offren för förintelsen och använt dem för att rädda allvarligt sårade tyska soldater, skulle den goda effekten på intet sätt ha mildrat skräcken eller ursäktat morden.” [The Hand of God, s. 167, 168]
”Det råder ingen tvekan om att medicinsk användning av fostervävnad skulle få antalet aborter att öka. Till och med om man bortser från den alltför uppenbara möjligheten för tredje världens fosterodlingar, är det min erfarenhet - baserad på sjuttiofemtusen aborter - att många gravida kvinnor förblir i tvivel ända fram till abortklinikens dörr. (Detta beror på de framgångar som rådgivare längs trottoarerna har för att avleda så många kvinnor som möjligt från abortrummen.)” [s. 168, 169]
Resan
På sin resa från abortläkare till pro-life [abortmotståndare, för det ofödda barnets rätt till liv] förespråkare, författare och talare, följde Nathanson inte det vanliga mönstret för att gå från pro-life till tro på Gud. Han berättar att han gick igenom en tioårig ”övergångsperiod”, en tid där han föraktade sig själv och gjorde en mycket allvarlig självrannsakan.
"Den hårdaste av mänskliga tortyrer är att dömas utan lag, och mitt hade varit ett laglöst universum." [s.190]
”De bad, de stöttade och uppmuntrade varandra, de sjöng psalmer om glädje och de påminde ständigt varandra om det absoluta förbudet mot våld. Jag antar att det var den intensiva kärleken och bönen som förvånade mig. De bad för de ofödda barnen, för de förvirrade och rädda gravida kvinnorna och för läkarna och sjuksköterskorna på kliniken. De bad till och med för polisen och media som beskrev händelsen. De bad för varandra men aldrig för sig själva. Och jag undrade: Hur kan dessa människor ge så mycket av sig själva för en grupp som är (och alltid kommer att vara) stum, osynlig och oförmögen att tacka dem? ...
Det var inte förrän jag såg andan sätta dem på prov under bitande kalla demonstrationsmorgnar — med pro-choice aktivister som kastar grova fula epitet på dem, polisen som omger dem, media som helt öppet är osympatiska mot deras sak, det federala rättsväsendet som bötfäller och fängslar dem och kommunala tjänstemän som hotar dem, och de trots allt detta satt leende, bedjande under tystnad, sjungande, — som jag på allvar började fundera på vad det kunde vara för en obeskrivlig kraft som genererade dem till denna aktivitet ...
Och för första gången i hela mitt vuxna liv började jag på allvar överväga tanken på Gud - en gud som bekymmersamt hade lett mig genom de ökända cirklarna i helvetet, bara för att visa mig vägen till försoning och barmhärtighet genom Hans nåd. Denna tanke bröt sönder varje övertygelse jag tidigare hade odlat; det omvandlade omedelbart mitt förflutna till ett vidrigt träsk av synd och ondska; det anklagade mig och dömde mig för allvarliga brott mot dem som älskat mig, och mot dem som jag inte ens kände; och samtidigt - mirakulöst nog - sträckte den fram ett skimrande hopp till mig i den växande tron på att Någon hade dött för mina synder och min ondska för två årtusenden sedan.” [s. 193, 194]
”Jag är inte längre ensam. Det har varit mitt öde att vandra jorden runt i sökandet efter Den utan Vem jag är dömd, men nu griper jag fållen av Hans mantel i desperation, i fruktan, för att få himmelskt tillträde till det renaste behov jag någonsin har känt.” [s. 196]
