Vill teologerna vara snälla och sätta sig ner - av David Bercot.
Professor Bercots utgångspunkt är denna:
"När kristendomen var ung låg fokus på Jesus Kristus och hans rike - inte på teologi." [Will the Theologians Please Sit Down, s.7]
Han påpekar att de saker som nuförtiden anses vara
viktiga för tron har vuxit till en lång lista, varav många av dessa [saker på
listan] var helt främmande för de tidiga kristna. Historien som han ser den är som följande:
”Teologer tog över
församlingen [kyrkan]. När teologerna väl tog över, ändrades tyngdpunkten från
gudfruktig frukt till "ortodox" teologi... Det var i första
hand de religiösa auktoriteterna som motsatte sig Guds rike på Jesu tid, och så
har det varit ända sedan dess." [s.8]
Så Bercot betraktar dagens teologer som en elitklass
som har ställt upp sig själva som självutnämnda tolkare av Skriften medans de förnekar
denna rätt [att tolka] till andra; och ännu värre är att de skapar ett ordkrig
och använder sig av det för att slåss mot "Rikets barn".
Teologernas surdeg
Bercot fördömer judiska teologer eftersom han ser det
som så att de försökte skapa en väg till Gud som inte krävde gudfruktig frukt.
"De hade korrumperat Lagen och hade tagit bort "nyckeln till kunskap" för vanligt folk. Teologerna hade gjort folket totalt beroende av dem för att överhuvudtaget få tillgång till Skriften och kunskapen om Gud, och sedan blockerade de vägen till Guds rike. De producerade ingen [andlig] frukt av Riket själva, och de hindrade även andra från att producera [andlig] frukt.” [s.27]
Borttagandet av kunskapens nyckel resulterade även i det förödande avlägsnandet av nyckeln till Guds rike.
Bercot lägger stor skuld på fariséerna och sadducéerna
eftersom han tror att de försummade hela Lagens syfte och anda, och därigenom
förnekade Guds bud och tog bort Skrifterna från folket.
"Resultatet av de
skriftlärda och fariséernas mänskliga bud, kommentarer, tolkningar, hyckleri
och andlig elitism utgjorde den surdeg som Jesus sa åt oss att akta oss för.
Tyngden av teologernas surdeg krossade hela lagens anda och syfte. Skrifterna i
sig blev värdelösa eftersom de bara betydde vad teologerna sade att de
betydde...för till slut hade de judiska teologerna gjort Skrifterna ogiltiga på
grund av sina egna traditioner. Teologerna hade nu kontroll över vad folket fick lära sig om Gud och Hans handlingar med människan, trots att de själva befann sig i [andligt] mörker.” [s.24,25]
Den stora vändpunkten i kristen historia
Denna händelse tog plats Konciliet i Nicaea. Och varför
var det mer betydelsefullt än Reformationen eller händelserna i
Apostlagärningarna? Jo, för att där beslutades att;
”Skriften helt enkelt var
otillräcklig och därför var Konciliet tvungna att gå utöver vad Skriften säger så att de skulle kunna få ut arianerna ur kyrkan... Men för att göra detta var de tvungna att lägga in ett språk i trosbekännelsen som inte finns i Skriften.” [s.71]
”Så vinnarna i Nicaea sade att Skriften ensam inte är tillräcklig för att lösa tvister. De sa också att Bibeln inte helt förklarar eller definierar vissa saker som vi behöver veta ... Ordet kättare - som ursprungligen betydde en schismatisk person - kom nu att betyda en person som höll fast vid ett definierat teologiskt fel. Och kättare målades upp som förkroppsligandet av ondskan. Kort sagt, kristendomen hade blivit Doctrianity [doktrin/lärandom].” [s.73,74]
Det var ett slugt sätt att säga det på, men skulle det då vara för mycket sagt att detta är den kristendom som inte är den riktiga kristendomen? Vi ser så tydligt dess brister, vi kan se var det gick fel, vi kan se på dess trakasserande tendens att den inte följer Jesus. Så varför fortsätter vi då att betrakta den som om den var äkta?
Och så började tiden då teologer styrde och bestämde
- genom språkmobbning och genom att skapa en elitklass av officiella
skrifttolkare. Och på det började grupptänkande och flockmentalitet ta fart inom
kyrkan och då satte kätterijakten igång. Och på så vis fick vi ärva ett system som
blandade ihop kristendom och grekisk filosofi, ett system som den tidiga
församlingen aldrig nånsin skulle ha erkänt [eller accepterat]. Bercot
betonar om och om igen att vi kommer att dömas på vår frukt, och ändå säger systemet
att: Om du inte säger si och så, om du inte ansluter dig till denna formel (trots
att den är obiblisk) då är du inte en kristen. Något som också är väldigt
intressant är att efter Nicaea när människor torterades, brändes levande,
fängslades etc. så var det aldrig för att deras liv visade dålig frukt,
utan för att de hade övertygelser som stred mot systemet.
Vi och dem
"Tänk på att
Jesus inte sade till sina lärjungar att det skulle vara några av dem som skulle komma att döda sina
medkristna och tro att de gjorde Gud en tjänst... Så det är aldrig Kristi
lärjungar som dödar, utan det är de som dödas... Riktiga kristna är de som förföljs. Det är aldrig de som förföljer andra kristna (Fil. 1:29).” [s.80]
Det här är en bra och användbar sanning att ha i din arsenal – till att aktiveras när du är osäker på vem som är vem. Och kanske borde vi påminnas om det här dagligen med tanke på deras mobbning och utbredda smutskastande.
”Ända från första början hade kristna alltid avstått från krig, våld och allt slags mördande. Men inom bara några år efter Nicaea började kristna gå med i armén. Till en början krigade "kristna" bara mot hedningar, men innan århundradet var över slaktade "kristna" andra "kristna.” [s. 82]
Jag undrar varför Bercot inte rekommenderar att vi
använder detta som ett test (åtminstone ett av dem) för att se var de riktiga
kristna är. Det skulle vara väldigt upplysande för hans läsare och kanske även
för honom själv, dvs. vilken grupp av troende följer egentligen Jesus i denna
fråga?
Slaktandet av Bergspredikan
”När dessa teologer tagit
sig igenom Bergspredikan hade de genomgripande lärorna i den gjorts meningslösa
[till exempel skulle kristna nu gå i krig och inte vända andra kinden
till]... Kan du tänka dig! Med sina läppar upphöjde de nicaeanska teologerna
Jesus så högt det bara gick, men i verkligheten förstörde de hans läror,
korrumperade hans Rike, mördade andra och ändrade den historiska tro som hade
överlämnats dem.” [s.86,89]
Om någon vill lära sig mer om Luther så är detta rätt bok att läsa. Bercot kallar honom en ulv i fårakläder.
"Luthers verkliga
iver var inte en iver för Guds rike. Det var snarare en iver för doktriner – hans
doktriner.”
Bercot beskyller Luthers nit för att ha mördat Kristi
person - genom att mörda Kristi bröder.
”Om någon vill lära ut att Kristus inte är Gud, utan bara en människa och som andra profeter så som turkarna och anabaptisterna menar - då bör sådana lärare inte tolereras, utan straffas som hädare. För dem är inte bara kättare, utan öppna hädare.” [Martin Luther, Exposition on Psalm 82]
”I sin oförskämdhet överträffade Luther varje annan teolog som hade föregått honom. Han sade att en kristen kan veta "allt som är nödvändigt och gott" om Kristus utan att någonsin behöva läsa de tre evangelierna i Matteus, Markus och Lukas. Verkligen?” [Will the Theologians Please Sit Down, s. 105]
(Konstigt eftersom dessa evangelier innehåller huvuddelen av hans läror!) Men, säger Luther med upprörande arrogans, gå till Paulus! Detta skulle ha förbluffat de kristna under andra århundradet, men Luther kom undan med det, vilket framgår av det faktum att många följer hans mönster än idag – att sätta Paulus över Jesus.[Luther skrev förord till varje bok i Nya testamentet och berättade där för sina läsare vad skribenten "egentligen sade" för att försöka förvränga deras åsikter.]
Både Calvin och Luther var kontrollfreaks och mobbare, säger Bercot. De som försöker försvara dem finner att de inte kan spåra dessa mäns doktriner tillbaka till apostlarna.
Förblindande fara där du minst anar det
”Ända från början har studiebiblar alltid arbetat för att skymma Guds rike och Kristi lära. Ibland är de subtila, och andra gånger gör de en djärv frontalattack mot Riket. Genèvebibeln gömde Guds rike genom att berätta för sina läsare att Jesus inte instiftade något revolutionerande med sin undervisning. Enligt Genèvebibeln finns det ingen skillnad mellan Kristi moraliska läror och Mose lag.” [Will the Theologians Please Sit Down, s. 107]
Och genom denna metod förblindades vi för Jesu
genomgripande lära och den grundliga förändring den inspirerade och startade.
Calvin och Luther lärde ut att vi fortfarande är under samma moraliska lag som i det Gamla förbundet och ignorerade de uppenbara motsättningarna mellan dessa
läror och Jesu läror. Vilka var dessa män som förbisåg och försummade
Jesus och hans genomgripande budskap som var så olikt alla andra budskap?
"Vad sägs om att
älska våra fiender? Skickligt utplånade Calvin även denna lära av Jesus: Calvin
sa: "Som jag redan sagt så är det uppenbart att Kristus inte inför nya
lagar."
Således kringgick Calvin vad Jesus sade och använde ursäkten att krig var tillåtet enligt Lagen och därför fortfarande var tillåtet för kristna. Detta utgör verkligen ett djupt dilemma för sökande kristna som måste fråga sig själva: Vem lyssnar jag på/följer jag?
Mobbning är lika gammalt som fariséerna
Och som ett förtydligande av den vädjan Bercot har
valt som sin boktitel säger han att "kristna teologer har en ännu sämre
meritlista än de skriftlärda och fariséerna." Till ett av sina kapitel har
Bercot faktiskt valt rubriken "Lär dig att stå upp mot teologiska
översittare."
Han säger:
”I slutändan har de teologiska översittarna (mobbarna) till stor del fått sin vilja igenom. Från vad jag har sett är vi kristna, som tror på Guds rike, ofta svaga när det gäller evangelisation. Det beror på att tystnad har etsat sig djupt in i vårt kollektiva psyke. Vi har kastat ut det mesta av våra förfäders läror och ersatt dem med doktriner från dem som har mobbat oss. När en person läser de typiska läroböckerna från dagens anabaptister, herrnhutismen och andra kristna som tror på Riket, upptäcker personen att de i grund och botten undervisar i Athanasius, Augustinus, Luthers och Calvins läror – med tillägg av icke-motstånd, fri vilja och huvudbeklädnad.” [s. 122]
Den som är ärlig om Luther måste erkänna att han hade
en mycket mörk sida. Tänk på det här exemplet:
”Jag, Martin Luther, dräpte alla bönder i upproret, för jag sade att de skulle dödas. Allt deras blod är på mitt huvud. Men jag kastade det på Herren Gud, som befallde mig att tala på detta sätt.” [Dollinger, The Reformation, Vol. 1, s. 289, citerad i Schaff]
Luthers order följdes och slaktade upp
till 100 000 bönder utan nåd.
En gång frälst, alltid frälst
"Luthers mordiska och hatfyllda ande var frukten av hans egen lära. Förgäves föreställde han sig: "Ingen synd kan skilja oss från Honom, även om vi skulle döda eller begå äktenskapsbrott tusentals gånger varje dag."" [Will the Theologians Please Sit Down, s. 180. Observera att Bercot mildrade Luthers språk här eftersom det är för vulgärt för att skrivas ut]
Detta tänkande och denna man var fiender till
evangeliet som Jesus predikade. Tragiskt nog fortsätter denna "en gång
frälst, alltid frälst"-doktrin att förblinda, förvränga och förgifta
sinnen. Och Calvin beordrade tortyr och död av många som motsatte sig honom,
särskilt Michael Servetus som brändes levande. Dessa män som är skyldiga till sådana bestialiska gärningar hyllas fortfarande av kyrkan som hjältar. Bara detta
borde få en att rysa.
Fakta eller fiktion?
Vi har alla fått lära oss att det finns tre grekiska
ord för kärlek (eros, philia och agape) men att en av dem har en speciell
betydelse - den att agape-kärlek är den högsta formen av kärlek, en villkorslös
kärlek som bara kommer av den heliga anden. Det visar sig inte vara sant!
Detta påstående att agape (används 283 gånger från
Första Moseboken till Uppenbarelseboken) är en högre osjälvisk kärlek visas
vara fiktiv [påhittad]:
·
Laga sedan till en välsmakande rätt åt
mig, en som jag tycker om (1 Mose 27:4).
·
Hur länge skall ni älska tomhet...?
(Ps. 4:3).
·
De som hatar mig älskar döden
(Ords. 8:36).
·
Ve er, fariseer! Ni älskar den
främsta platsen... (Luk 11:43)
·
De älskade människors ära (Joh12:43).
Plus många fler exempel i Skriften. Bercot hävdar att
teologer ofta är copycats; det är på det viset felet överlever och främjas som
sanning.
Just nu när jag skriver detta har ett mejl precis
kommit in som säger:
"Agape:
Detta grekiska ord används för att beskriva en hög form av kärlek. I likhet med
hebreiska hesed, används agape ofta för att hänvisa till
förbundskärleken mellan Gud och hans folk. Agape kärlek är en ovillkorlig,
universell och okrossbar kärlek som kommer att finnas där oavsett förändringar
i omständigheter eller känslor.”
Om detta vore sant, skulle agape inte kunna
användas i de givna exemplen ovan. Någon har skippat sina läxor. Må vi alla
avslöja lögnen.
Rikets kristna, Evangeliet om Riket, men
inte ett Hopp om Riket
"Evangeliet om Riket
var det huvudsakliga dominerande evangeliet under det andra och tredje
århundradet... Fast teologerna kastade ut Evangeliet om Riket från
huvudströmmen [mainstream] av institutionell kristendom under 300-talet...
Evangeliet om Riket kan spåras tillbaka till allra första början eftersom det är den verkliga historiska tron.” [s. 172]
"Med sina läppar
upphöjde de nicaeanska teologerna Jesus så högt som möjligt. Men i verkligheten
tvekade de inte att motsäga hans ord. De förstörde hans läror, fördärvade hans rike, mördade andra och ändrade på den historiska tro som hade överlämnats till
dem... Kristendomen blev så genomgående korrumperad att den endast hade en svag
likhet med kristendomen i den apostoliska tidsåldern.” [s. 89]
"När jag säger att
de flesta teologer är aningslösa när det kommer till historisk kristendom,
menar jag att de helt har tappat greppet om vad kristendomen ursprungligen
representerade... Låt mig indikera att det inte är de olärda och vanliga
kristna, som levde så nära apostlarna, som blandade ihop saker. Det är snarare
dagens kyrka och dess teologer som har förvirrat och rört ihop saker.” [sid. 166, 167]
Två genomgående frågor Bercot ställer till sina läsare är: Vilken gemensam grund finns det mellan Jesus och din tro, din kyrka/församling och dina favoritteologer? Och hur och var har vi blivit så vilseledda?
Jag är rädd för att vanliga kyrkobesökare inte är vana vid att
bli utmanade på det här sättet. Men de kloka kommer att lyssna. Jag tycker att
alla pastorer borde läsa boken, om så bara för att bli medvetna om den
bräckliga och svaga kopplingen till Jesus som ortodoxin har. Och alla lekmän
bör läsa den så att de kan göra ett klokt val om vem de ska tro på.
Men som med allt annat måste vi gå fram med försiktighet. Efter att Bercot introducerat oss för så många tankeväckande och utmanande idéer som jag är oerhört tacksam för, så är det med mycket bekymmer och sorg som jag måste lägga till följande varning: Bercot talar om att leva i Riket, om Rikets principer, om att vara ett barn av Riket och särskilt om Rikets frukt, allt detta måste vi göra och ha. Och ja, på sätt och vis kan man säga att vi går in i Guds rike när vi väl har omvänt oss. Och ja, det är bra att bli påmind om vilket slags liv vi är ämnade att leva. Men tragiskt nog ser han inte Riket som en framtida händelse på något sätt och det förstör vårt hopp om Riket och utplånar Skrifterna som lovar att Jesus kommer att inviga Riket vid sin återkomst. De allra flesta referenser till Riket (kanske så många som 95 %) hänvisar till den framtida storslagna händelsen, vårt välsignade hopp. Och det är på grund av det välsignade hoppet som vi kan fullfölja loppet. ”Detta hopp är vårt andliga ankare; det är både säkert och tillförlitligt” (se Heb.6:19).
Vi vet att Josef från Arimatea (som bad Pilatus om
Jesu kropp) fortfarande väntade på att Guds rike skulle komma (Mark 15:43). Och
vi vet att Jesus inte sitter på tronen i Jerusalem. Vi vet att Satan inte blivit
bunden ännu och att han därför fortsätter att bedra hela världen. Vi vet också att
de heliga inte styr världen som de är avsedda att göra i framtiden (1 Kor. 6:2; Dan. 7:27). Allt detta är något som först kommer när Jesus återvänder för
att återställa, för att rätta till, för att välsigna och hela (Apg 1:6; 3:21).
Alla dessa texter i Skriften kommer att uppfyllas vid denna länge efterlängtade
återkomst av vår Messias när han ska inleda sin Faders rike.
Originaltitel: Will the Theologians Please Sit Down by David Bercot, a Book Review and Critique by Barbara Buzzard.