’Isa, den muslimske "Jesus" - Islams falska Messiasgestalt.

[Jesus sade] "Falska messiasgestalter och falska profeter ska träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda. Jag har nu sagt det till er i förväg." - Matt 24:24-25.

Utdrag från 'Isa, den muslimske "Jesus" av Dr Mark Durie. Hänvisningar till källor, hadit-samlingar etc, samt korancitat, återges i texten (korancitat av Mohammed Knut Bernström och Quran.com). Var beredd på att söka genom närliggande verser för att finna rätt vers då numreringssystemet för verserna i Koranen inte är standardiserade. [mina egna anmärkningar inom klammer]. 

"Ordet kristen är inte ett giltigt ord, ty det finns ingen kristen religion enligt islam"

- citat från answering-christianity.com

Idag hör- och läser vi allt oftare att kristendom och islam "delar" Jesus, att han tillhör både kristendom och islam. Samma sak när det gäller Abraham, t ex när man nuförtiden hör talas om den "abrahamitiska civilisationen" [en felaktig beteckning] så är det i själva verket den 'judiskt-kristna civilisationen' som åsyftas. Det här förändrade tankesättet återspeglar islams växande inflytande. 

Följande anteckningar ger lite information och reflektioner om ’Isa, den muslimske ”Jesus” [den falska Messiasgestalten], för att hjälpa till med att sätta denna trend i dess rätta sammanhang. 

Enligt Koranen är "islam, den ursprungliga tron"

Islam anser sig inte vara en efterföljande troslära på judendomen och kristendomen, utan tvärtom som den primordiala (ursprungliga) tron, av vilken judendom och kristendom anses vara senare efterföljande utvecklingar. 

I Koranen läser vi att; 

”Abraham var [till sin tro] varken jude eller kristen - han sökte och fann den rena, ursprungliga tron och underkastade sig Allahs vilja; och han vägrade att ge avgudarna sin dyrkan” (Âl 'Imran 3:67).

[den engelska översättningen är ännu tydligare: "Abraham was neither a Jew nor a Christian, but he was one inclining toward truth, a Muslim (submitting to Allah)"]

Så enligt Koranen är det muslimer som är de sanna representanterna för Abrahams tro i världen idag, inte kristna och judar. (Al-Baqarah 2:135)

Enligt Koranen var alla de bibliska profeterna muslimer då de mottog islams enda religion. (Ash-Shura 42:13). Vem var då dessa tidigare profeter? Enligt Al-An'am 6:85-87 inkluderar de Ibrahim (Abraham), 'Ishaq (Isak), Yaqub (Jakob), Nuh (Noa); Dawud (David), Sulaiman (Salomo), Ayyub (Job), Yuseph (Josef), Musa (Mose), Harun (Aron), Zakariyya (Sakarias), Yahya (Johannes Döparen), 'Isa (Jesus), Ilyas (Elia), Ishmael (Ismael), Al-Yash'a (Elisha), Yunus (Jona) och Lut (Lot). 

Den muslimske 'Isa ("Jesus")

För 'Isa, den muslimske ”Jesus” eller "falska Messiasgestalten", finns det två huvudsakliga källor; Koranen som återger en berättelse om hans liv, samt Hadit-samlingarna - erinringar av Muhammeds ord och gärningar - som fastställer hans plats i den muslimska förståelsen av framtiden (se mer Här). 

Följande är vad islam säger:

'Isa var en av islams profeter.

Enligt Koranen var Jesu sanna namn ’Isa. Hans budskap var ren islam, underkastelse till Allah. (Âl 'Imran 3:83/84). Liksom alla muslimska profeter före honom, och Muhammed efter honom, så var 'Isa lagstiftare, och de kristna skall underkasta sig hans lag (Âl 'Imran 3:50; Al-Ma'idah 5:48). 'Isas första lärjungar var också sanna muslimer, för de sade: "Vi tror; var du därför vårt vittne på att vi har underkastat oss Allahs vilja" (Al-Ma'idah 5:111).

[jmf eng; "We have believed, so bear witness that indeed we are Muslims [in submission to Allah]."]

'Böckerna'

Liksom andra budbärare av islam före honom, mottog 'Isa sin uppenbarelse i form av en bok. 'Isas bok kallas Injil eller "evangeliet" (Al-Ma'idah 5:46). Toran var Moses bok och Zabur (Psalmerna) var Davids bok. Så judar och kristna kallas för "Bokens folk". Den enda religion som uppenbarades i dessa böcker var islam (Âl 'Imran 3:18). Precis som med tidigare profeter så bekräftade 'Isas uppenbarelse de tidigare profeternas uppenbarelser (Âl 'Imran 3:49,84; Al-Ma’idah 5:46; As-Saff 61:6). Muhammed själv bekräftade alla tidigare uppenbarelser inklusive uppenbarelsen till ’Isa (An-Nisa 4:47) och därför måste muslimer tro på den uppenbarelse som 'Isa fick (Al-Baqarah 2:136). Men den ursprungliga formen av Injilen (evangeliet) gick förlorad efter 'Isa och därför är Koranen den enda säkra vägledningen till 'Isas undervisning idag.

Biografin om ’Isa 

'Isa var Messias enligt Koranen och han fick stöd av den "Helige Ande" (Al-Baqarah 2:87; Al-Ma'idah 5:110). Man hänvisar även till honom som "Allahs Ord" (An-Nisa' 4:171).

'Isas moder Mariam var dotter till 'Imran (Âl 'Imran 3:34, 35) - jämför Amram i 2 Mos 6:20 - och syster till Aron och Mose (Maryam 19:28). Hon uppfostrades av Sakarias, Johannes Döparens far (Âl 'Imran 3:36). 

Medan hon fortfarande var jungfru (Al-An'am 6:12; Maryam 19:19-21) födde hon 'Isa ensam på en ödslig plats under en dadelpalm (Maryam 19:22ff) (alltså inte i Betlehem).

'Isa talade redan som spädbarn i sin vagga (Âl 'Imran 3:46; Al-Ma'idah 5:110; Maryam 19:30). Han utförde flera andra mirakel, bland annat blåste han in liv i fåglar som var gjorda av lera, botade blinda och spetälska och uppväckte döda (Âl 'Imran 3:49; Al-Ma'idah 5:111) och han förutsade även Muhammeds ankomst (As-Saff 61:6).

'Isa dog inte på ett kors. 

Enligt Koranen har kristna och judar förvanskat sina skrifter (Imran 3: 74-77, 113). Även om kristna tror att 'Isa dog på ett kors och judar påstår att de dödade honom, så blev han i själva verket varken dödad eller korsfäst, och de som sa att han blev korsfäst ljög (An-Nisa 4:157). 'Isa dog inte, utan steg upp till Allah (An-Nisa’ 4:158). På Uppståndelsens dag kommer 'Isa själv att vittna mot judar och kristna för att de trodde på hans död (An-Nisa’ 4:159).

Kristna bör acceptera islam och alla sanna kristna kommer att göra det. 

Kristna (och judar) kunde inte befrias från sin okunnighet förrän Muhammed kom och gav Koranen som ett tydligt bevis (Al-Bayyinah 98:1). Muhammed var Allahs gåva till de kristna för att korrigera missförstånden och de bör acceptera Muhammed som Allahs budbärare och Koranen som hans slutgiltiga uppenbarelse (Al-Ma'idah 5:15; Al-Hadid 57:28; An-Nisa' 4:47).

Några kristna och judar är trogna och uppriktigt troende (Âl'Imran 3:113, 114). Alla sådana sanna troende kommer att underordna sig Allah genom att acceptera Muhammed som islams profet, dvs de kommer att bli muslimer (Âl 'Imran 3:198). 

Judar och hedningar kommer att hysa den största fiendskap mot muslimer, men de kristna kommer att hysa dem [muslimerna] närmare vänskap (Al-Ma'idah 5:82). Sanna kristna kommer inte att älska Muhammeds fiender (Al-Mujadilah 58:22). 

Med andra ord så är var och en som motsätter sig Muhammed inte en sann kristen.

Kristna som accepterar eller avvisar islam. 

Några judar och kristna är sanna troende och accepterar islam, men de flesta är syndare/lagbrytare (Im'l 3:109). Många munkar och rabbiner är giriga på [andras] rikedom och spärrar vägen till Allah för andra (At-Taubah 9:34).

Kristna och judar som inte tror på Muhammed kommer till helvetet, för de är de uslaste av alla skapade varelser (Al-Bayyinah 98:6). Muslimer bör inte ta kristna eller judar till vänner (Al-Ma'idah 5:51). De måste slåss mot kristna och judar som avvisar islam tills de ger upp, betalar skyddskatten och förödmjukas (At-Taubah 9:29). 

Till detta kan hundratals andra verser från Koranen läggas till om ämnet 'Jihad på Allahs väg', liksom 'Boken om Jihad' som finns i alla Hadit-samlingar.

Kristna trosuppfattningar enligt Koranen

Kristna är befallda att inte tro på att 'Isa är Guds Son: "Stor är Han i Sin härlighet, fjärran från [tanken] att Han skulle ha en son!" (An-Nisa' 4:171; Al-Furqan 25:2). 'Isa var helt enkelt bara en skapad varelse och en slav under Allah (An-Nisa' 4:172; Âl 'Imran 3:59). 

Koranen påstår vidare att kristna tror på en familj av gudar - Fader Gud, moder Maria och 'Isa sonen - men 'Isa förkastade denna lära (Al Ma'idah 5:116). Treenighetsläran är vantro och en smärtsam dom väntar dem som tror på den (Al-Ma'idah 5:73).

[Följande är min anmärkning: Med tanke på att den obibliska treenighetsläran började växa fram först två-tre århundranden e.Kr (efter Kristus) - och islam i sin tur uppstod ännu mycket senare, närmare bestämt hela 600+ år e.Kr, så är det inte konstigt att även Muhammed fick höra talas om treenighetsläran genom hörsägen och därav blev hans beskrivning av läran fel, då den egentligen består av "fadern, sonen och den helige anden" - alltså inte moder Maria. Jämför med "Som profetisk historia innehåller Koranen många fel och anakronismer" längre ner i detta inlägg.]

’Isa (den falska ”Jesusgestalten”) i Haditerna

Kristendomens förstörare.

Enligt islam kommer profeten 'Isa att ha en viktig roll vid ändens tid då han upprättar islam och för krig tills han förstört alla religioner utom islam. Han kommer att döda "Den Onde (Dajjal)", en apokalyptisk antikristlig gestalt [se Antikrist: Islams väntade Messias]. 

I en tradition om Muhammed läser vi att inga ytterligare profeter skall komma till jorden förrän 'Isa återvänder som; 

'...en man av medellängd, ljus, rödlätt, med två lätta gulaktiga klädesplagg, och det ser ut som om droppar faller ner från hans huvud men det blir inte blött. Han kommer att slåss mot folket för islams sak. Han kommer att bryta sönder korset, döda svin och avskaffa Jizyah. Allah kommer att förstöra alla religioner utom islam. Han kommer att förstöra antikristen [enl.islam] och kommer att leva på jorden i fyrtio år och då kommer han att dö' (Sunan Abu Dawud 37:4310). 

Sahih Muslim har också en variant av denna tradition; 

'Marias son ... kommer snart att stiga ner bland er som en rättvis domare. Han kommer att ... upphäva skyddsskatten, och rikedom kommer att välla fram i stor utsträckning' (Sahih Muslim 287).

Vad betyder då dessa påståenden? Korset är en symbol för kristendomen. Att "bryta sönder kors" innebär att avskaffa kristendomen. Svin associeras med kristna och att döda dem är ett annat sätt att tala om förintandet av kristendomen.

Under den islamiska lagen [Sharia] får det besegrade "Bokens folk" [judar och kristna] köpa beskydd av liv och egendom genom att betala Jizyah [en så kallad skyddskatt] (At-Taubah 9:29). Att då upphäva Jizyah betyder en omstart av Jihad mot kristna och judar som lever under islam vilket betyder att de då måste konvertera till islam, eller i annat fall dödas eller bli slavar. 

Överflödet av rikedom till muslimerna refererar till bytet från detta Jihad [erövringskrig]. Detta är vad muslimen 'Isa kommer att göra, när han återvänder vid ändens tid [enligt islam].

Muslimska rättslärda bekräftar dessa tolkningar, beakta till exempel Ahmad ibn Naqib al-Misri (d. 1368); "…tiden och platsen för skyddsskatten är före det slutliga nedstigandet av Jesus ['Isa] (över honom vare frid). Efter hans slutliga ankomst, skall ingenting annat än islam accepteras av dem, ty att ta skyddsskatt är endast effektivt till Jesu ['Isas] nedstigande (över honom och vår profet vare frid)…" (The Reliance of the Traveller. Övers; Nuh Ha Mim Keller, sid. 603).

Ibn Naqib fortsätter med att påstå att när "Jesus", ['Isa] återvänder så kommer han att härska "som en efterföljare" till Muhammed.

Här följer kritiska kommentarer till den muslimska ’Isa (den falska ”Jesus/Messiasgestalten”).

Koranens 'Isa är inte en historisk person.

Hans identitet och roll som profet av islam baseras enbart på påstådda uppenbarelser till Muhammed under ett halvt millennium efter den verkliga historiske Jesus levde och dog.

Jesu namn var aldrig 'Isa. 

Jesu modersmål var arameiska. Under hans egen livstid kallades han Jeshua på arameiska och Jesus på grekiska. Det här är samma sak som bruket att kalla en och samma person för John när man talar engelska och Jean när man talar franska: Jesu (uttalas; Jesoo) är den grekiska formen av det arameiska Jeshua (s i slutet av Jesu-s är ett grekiskt grammatiskt slut). Jeshua är i sig själv en form av det hebreiska Jehoshua [Yehoshua], som betyder "JHVH är frälsning". Men Jehoshua återges normalt på engelska som Joshua (på svenska; Josua). Så Josua och Jesus är varianter av samma namn. 

Det är intressant att den hebreiska formen av Jesu namn, nämligen Jehoshua [יְהוֹשֻׁעַ‎ Yehoshua‎], i sig själv innehåller det rätta hebreiska namnet på Gud. Den första stavelsen Jeh är en förkortning för JHVH [יהוה, YHWH]. 

[Enligt tradition, grundad på respekt för Guds heliga namn, är det i många Biblar ersatt av 'HERREN']. 

Jesus [Jeshua] från Nasaret kallades aldrig för 'Isa, det namn som Koranen gett honom. Arabiskt talande kristna refererar till Jesus som Jasou' (av Jeshua), inte 'Isa. 

[dessutom kallas Bibelns Gud för Fadern och Hans tillbedjare för Guds barn. Jesus använde själv det arameiska ordet 'abba' som betyder 'fadern' och 'o Fader!' när han bad till Gud. Islams gud 'Allah' är emot detta och hans tillbedjare kallas istället för 'Allahs slavar' - min anm.]

Jesus tog inte emot en "bok". 

Enligt Koranen så var Injil den bok som uppenbarades för 'Isa. Ordet Injil är en förvanskad form av det grekiska ordet "euanggelion", dvs evangelium som betyder "goda nyheter". Jesus hänvisade till sitt budskap som Goda nyheter. Så 'euanggelion' hänvisar inte till någon "fixerad uppenbarad text" eller Injil. Det finns inga som helst bevis för att Jesus tog emot en "bok" eller Injil med uppenbarelse från Gud, och det finns inte heller några dokument utanför islam som bekräftar att någon Injil någonsin existerat.

Bibelns "evangelier" är biografier.

Ordet "euanggelion" kom senare att användas som en titel för de fyra biografierna om Jesu liv, dvs Matteus, Markus, Lukas och Johannes "evangelium". Tydligen är det här som Muhammed fick sin felaktiga uppfattning om att Injil var en "bok". [muslimer använder dessutom ordet "Injil" om hela Nya testamentet - min anm.]

De flesta så kallade profeterna i islam tog inte emot någon bok. 

Praktiskt taget alla de så kallade "profeterna" i islam, vars namn är tagna från de hebreiska skrifterna, tog i verkligheten inte emot någon "bok" eller lagsamling alls. Till exempel är Psalmerna inte en bok som uppenbarar islam, något som Koranen påstår, utan en samling av sånger för tillbedjan och endast några av dem är skrivna av David. Det finns inte det minsta bevis i den bibliska berättelsen om att David tog emot en lagbok för israeliterna. De hade redan Moses Tora [Mose lag] att följa. Så David var inte någon profet så som Koranens innebörd av detta ord är. På samma sätt var de flesta av de profeter islam gjorde anspråk på varken laggivare eller härskare.

Biblisk profetia och islamisk profetia är inte samma sak. 

Den bibliska förståelsen av profetia är helt annorlunda än Muhammeds. En biblisk profetia betraktas inte som ett avsnitt från "en evig pre-existent text från himlen" som Koranen påstår sig vara. En biblisk profetia är ett budskap från Gud för en bestämd tid och plats. En biblisk profet är någon som Gud uppenbarar dolda ting för och som sedan handlar som Guds verbala ombud. 

När en samarisk kvinna kallade Jesus för profet i Johannes 4:19 så var det för att han hade talat om saker i hennes liv som han endast kunde ha fått veta på ett övernaturligt sätt. Kristendomen lär att Jesus var en profet, men inte att han kom med någon "bok" för han var ju själv det levande "Guds ord", en titel som även används om 'Isa i Koranen.

Bibeln består av en stor variation av material ursprungligen skrivna för flera olika syften, inklusive brev, sånger, poesi/kärleksdikter, historiska berättelser, lagtexter, visdomsord och profetior. Dessa betraktas vara inspirerade av Gud, och inte dikterade från någon "himmelsk tidlös bok".

Som profetisk historia innehåller Koranen många fel och anakronismer. 

Påståendet att Jesus inte avrättades genom korsfästelse saknar historiskt stöd. En av de saker som alla tidiga källor är överens om är just Jesu korsfästelse.

Enligt islam är 'Isas moder Mariam syster till Aron och även dotter till Arons fader 'Imran (hebr. Amram). Tydligen har Muhammed förväxlat [Jesu mor] Maria (hebr. Miriam) med [Mose syster] Miriam i 2 Moseboken. De två levde verkligen inte samtidigt för det var mer än tusen års tidsskillnad i historien på Miriam och Maria!

I Bibeln är Haman minister hos Ahasverus i Medien och Persien (Ester 3:1-2). Trots det placerar Koranen honom helt felaktigt mycket längre tillbaka i historien, till mer än tusen år tidigare, som minister hos Farao i Egypten.  

Påståendet att de kristna tror på tre gudar - Fadern, sonen Jesus och moder Maria - är felaktigt. Koranen hävdar också felaktigt att judarna säger att Esra var Guds son (At-Taubah 9:30). Anklagelsen för polyteism riktad mot kristendomen och judendomen bygger på dålig information och är falsk (5 Mos 6:4, Jak 2:19). 

Berättelsen om 'varelsen med två horn' [Zul-Qarnain, den tvåhornade] (Al-Kahf 18:82 - jmf med Dan 8:3, 20-21) är härledd från 'Alexanderromanen' [Alexandersagan]. Alexander den store var bestämt ingen muslim. Problemet med namnet 'Isa har redan diskuterats. Även andra bibliska namn har blivit missförstådda i Koranen och deras innebörd har därför gått förlorade. Till exempel Elisha [Elisa] som betyder 'Gud är frälsning' återges i Koranen endast som al-Yash'a, varvid man ändrat El (Gud) till al (denne) (bestämd form, engelska 'the'). (Islamisk tradition gjorde detsamma med "Alexander den store" och kallade honom al-Iksandar, "Alexandern").

Abraham "fader till många" (jmf 1 Mos 17:5) skulle kunna ha framställts bättre med något liknande som Aburahim "barmhärtighetens fader" istället för Ibrahim som inte har någon innebörd alls på arabiska.

Koranen innehåller en samarier (samaritan) som tillverkar guldkalven som tillbads av [de otrogna] israeliterna i ödemarken (Ta Ha 20:85) under uttåget ur Egypten. Men enligt Bibeln var det faktiskt Aron som gjorde den (se 2 Mos 32:1-6). Samarierna existerade inte förrän flera århundraden senare. De var ättlingar till israeliterna i norr flera århundraden efter uttåget ur Egypten (Exodus, 2 Moseboken).  

Många berättelser i Koranen kan spåras tillbaka till judiska och kristna folksagor och annan [obiblisk] apokryfisk litteratur. Till exempel har man hittat en berättelse om Abraham, som förstör avgudabilder (As-Saffat 37) i en judisk folksaga, Midrash Rabbah.

Koranens berättelse om Sakarias, Johannes Döparens fader, baseras på en kristen fabel från andra århundradet. Samma sak med berättelsen om Jesus som föds under ett palmträd som även den är baserad på en senare fabel, liksom berättelsen om Jesus som blåser liv i fåglar av lera. Allt det Koranen säger om Jesu liv som man inte finner i Bibeln kan spåras till fabler författade mer än hundra år efter Jesu död. 

Jesu titlar av Messias och Guds ord, som Koranen använder, ges ingen förklaring i Koranen. Men i Bibeln, varifrån de är tagna, är dessa titlar väl integrerade i ett helt teologiskt system.

Koranen nämner den Helige ande i samband med Jesus, genom det att den använder fraser som kommer ifrån evangelierna. Ibn Ishaq (Muhammeds liv) berättar att Muhammed säger, att denna ande var ängeln Gabriel (jämför även An-Nahl 16:102, Al-Baqarah 2:97). Men den bibliska frasen "Guds ande" (på hebr "Ruach Elohim") eller "Helige ande" kan endast förstås i ljuset av de hebreiska skrifterna. Den hänvisar bestämt inte till någon ängel.

Jesu påstådda förutsägelse om Muhammeds ankomst (As-Saff 61:6) förefaller vara baserad på en förvanskad läsning av Johannes 14:26, ett avsnitt som faktiskt refererar till den "Helige anden". [den helige anden är varken en ängel eller en person, utan Guds verksamma kraft - min anm.]

De hebreiska skrifterna var Jesu Bibel. Han bekräftade deras auktoritet och tillförlitlighet och predikade ifrån dem. Från samma skrifter kände han Gud som Adonai Elohim, HERREN, Israels Gud.

Han kallade inte Gud för Allah, som förefaller ha varit namnet eller titeln på en hednisk arabisk gudom som dyrkades i Mecka före Muhammed. 

Muhammeds hedniske far, som dog innan Muhammed föddes, bar redan namnet 'Abd Allah, 'Allahs slav', och hans farbror kallades Obeid Allah. 

Vi läser att An-Najm 53:19-23 försöker motbevisa den hedniska arabiska tron på att Allah hade tre döttrar som hette al-Uzza, al-Ilat och Manat. (Se även An-Nahl 16:57 och Al-An'am 6:100).

De bibliska berättelserna är rika på historiska detaljer och många är bekräftade genom arkeologin. De omfattar mer än tusen år och uppenbarar en lång process av teknologisk och kulturell utveckling.

I kontrast till detta saknar Koranens historia arkeologiskt stöd. Dess fragmentariska och osammanhängande berättelser erbjuder ingen autentisk reflektion över historiska kulturer. Inget namn på någon plats i det gamla Israel nämns, inte ens Jerusalem.

Många av de påstådda historiska händelserna som berättas i Koranen har ingen självständig verifikation. Till exempel får vi i Koranen höra att "Abraham och Ismael byggde Kaba i Mecka" (Al-Baqarah 2:1279), men detta är i total avsaknad av stöd. Den bibliska berättelsen, som är mer än tusen år äldre, placerar inte Abraham någonstans nära Arabien. 

Koranen är ingen trovärdig källa till den bibliska historien. 

Koranen som skrevs på 600-talet e.Kr (efter Kristus) kan inte betraktas ha någon som helst auktoritet i fråga om att informera oss om Jesus från Nasaret. Koranen ger inga bevis för sitt anspråk på biblisk historia, och dess talrika historiska fel återspeglar en förvanskad uppfattning om Bibeln.

Islam lägger beslag på judendomens och kristendomens historia för sig själv.

När Muhammed kopplade ihop namnet Allah till de religiösa berättelserna i judendomen och kristendomen så var det för att göra anspråk på dem för islam. I ljuset av senare händelser kan anspråket på att islam var den ursprungliga religionen, och att alla föregående profeter var muslimer, betraktas som ett försök att lägga beslag på berättelserna från andra religioner för islams sak. Följaktligen försöker islam beröva kristendomen och judendomen på deras egna historia.

Tänk på att många bibliska platser, som de hebreiska patriarkernas gravar och tempelberget, dem gör islam anspråk på som muslimska platser, och inte som judiska eller kristna. När allt kommer omkring berättar ju Koranen för oss att Abraham "var muslim". Under islamiskt styre blev alla judar och kristna förbjudna från sådana platser.

Det utrymme som de judiska skrifterna har i kristendomen är helt annorlunda än det utrymme Bibeln har i islam. 

Det finns en fundamental skillnad mellan kristna attityder till judiska skrifterna och islamiska attityder till Bibeln.

Kristna godkänner de hebreiska skrifterna som var skrifterna för Jesus, apostlarna och den ursprungliga kristna församlingen. Hela den kristna tron och utövandet vilar på dem. 

[Bibeln består av både Gamla och Nya testamentet, dvs det Gamla förbundet med Mose lag och det Nya förbundet med Kristi lag]

Kärnpunkten i de kristna begreppen som "Messias" (grekiska 'Christos'), "Guds ande", "Guds rike" och "frälsningen" är djupt rotade i den hebreiska delen av Bibeln. 

Vi noterar också att kristna seminarier ägnar betydande ansträngningar i att studera de hebreiska skrifterna. Det är en integrerande del i utbildningen för kristen tjänst. De hebreiska skrifterna läses (översatta) varje söndag i många kristna församlingar runt om över hela världen.

I kontrast till detta präglas islams behandling av Bibeln utav fullständig ignorans. Trots att den utger sig för att "verifiera" all tidigare profetisk uppenbarelse, så är Koranen i själva verket omedveten om det verkliga innehållet i Bibeln. Påståendet att kristna och judar avsiktligt förvanskade sina skrifter görs helt utan bevis, och detta tjänar bara till för att dölja Koranens egna historiska brister och otillräcklighet. Muslimska forskare har sällan en väl underrättad förståelse av Bibeln eller om biblisk teologi överhuvudtaget och förblir därför okunniga om dessa realiteter. 

Några samtida muslimska röster om Jesus. 

När Yasser Arafat vände sig till en presskonferens i FN år 1983 kallade han Jesus för; 

"...den förste palestinske fedayeen som bar sitt svärd". [fedayee är en som offrar sitt liv för en politisk sak, t.ex en självmordsbombare/terrorist]

Schejken Ibrahim Madhi, anställd vid den palestinska myndigheten, sade i ett direktsänt TV-program i april 2002 om den palestinska myndigheten: 

"Judarna väntar på den falska judiska Messias, medan vi med Allahs hjälp väntar på... Jesus, frid över honom. Jesu rena händer kommer att mörda den falska judiska Messias. Var? I staden Lod i Palestina." 

Författaren Shamim A. Siddiqi från Flushing, New York, framställde tydligt den klassiska ståndpunkten i islam gentemot kristendomen, i ett brev nyligen, till Daniel Pipes, kåsör vid New York Post: 

"Abraham, Mose, Jesus och Muhammed var alla islams profeter. Islam är det gemensamma arvet från den judisk-kristna-muslimska gemenskapen i Amerika, och etablerandet av Guds rike är det gemensamma ansvaret för alla de tre abrahamitiska trosinriktningarna. Islam var Dīn (tro, livsstil) för både judar och kristna, som senare förlorade det genom mänskliga innovationer. Nu vill muslimerna påminna sina judiska och kristna bröder och systrar om sin ursprungliga dīn (religion). Detta är historiens fakta."

Detta fullständiga förnekande av historiska fakta - som försöker ge intryck av att bejaka kristendom och judendom medan det i själva verket förkastar och undantränger dem båda - är en grundpelare för muslimska apologeter [förespråkare]. Det som de vill affirmera [fastställa] är varken kristendom eller judendom, men Jesus som islams profet, Mose som muslim, och så vidare. 

Allt detta inriktar sig på att få kristna och judar att "konvertera" till islam, vilket är vad Siddiqi (se ovan) hänvisar till när han talar om "det gemensamma ansvaret" för judar och kristna att etablera Guds rike. Med detta menar han att amerikanska kristna och judar borde arbeta för att etablera Sharia-lagar och islamiskt styre i USA.

[notera också hur den felaktiga och bedrägliga beteckningen "abrahamistisk" används som verktyg för att islam ska kunna nästla in sig i det som i verkligheten endast tillhör det judiskt-kristna].

Slutsats. 

'Isa (koranens "Jesus/Messiasgestalt") är en produkt av fabler, fantasi och okunnighet. 

När muslimerna vördar denne 'Isa, har de någon helt annan i tankarna än den verklige historiske Jesus i Bibeln.

'Isa i Koranen baseras inte på någon erkänd form av historiska bevis, utan endast på fabler som var i omlopp på 600-talet i Arabien.

För de flesta rättrogna muslimer är 'Isa den ende "Jesus" de känner till. Men om man tror på denne muslimske "Jesus", då tror man även på Koranen, dvs man tror på islam. Tron på denne 'Isa är på bekostnad av den falska anklagelsen att judar och kristna har förvanskat sina skrifter, en anklagelse som saknar historiskt stöd. Tron på denne 'Isa betyder att man tror att den kristna och judiska historien faktiskt är islamisk historia.

Jesus i evangelierna är den grund på vilken kristendomen utvecklades. Genom att islamisera honom (Jesus) och göra honom till en muslimsk profet som predikade Koranen, låter man islam förstöra kristendomen och ta över hela dess historia. Samma sak gäller för judendomen. 

I ändens tid, som den beskrivs av Muhammed, blir 'Isa en krigare som återvänder med sitt svärd och sin lans. Han ska då förstöra den kristna religionen och göra islam till den enda religionen i hela världen. Slutligen ska han vid den yttersta domen döma kristna till helvetet för att de har trott på korsfästelsen och inkarnationen.  

Denna slutgiltiga handling av muslimen 'Isa återspeglar islams apologetiska [försvarande] strategi i relation till kristendomen, som innebär att förneka den historiska Jesus och ersätta honom med en falsk kopia från Muhammed så att inget annat återstår än islam. 

"Den efterträdande islamiska strömningen gör anspråk på att hela den hebreiska och kristna bibliska historien är islamisk historia, att alla profeterna och kungarna i Israel och Juda, samt Jesus, var muslimer. Om "Bokens Folk" [judar och kristna] vågar bestrida detta anspråk så är det, för en islamisk teolog, höjden av arrogans. Judar och kristna är sålunda berövade sina heliga skrifter och deras frälsande värde." (Bat Ye'or i Islam and Dhimmitude: where civilizations collide, sid 370). 

TILLÄGG: De historiska bevisen om Jesus från Nasaret och hans död genom korsfästelse.

Icke-kristna källor om Jesus.

• Tacitus (55-120 e.Kr.), en känd historiker från det antika Rom, skrev under senare hälften av det första århundradet, att "Kristus.... fördes till döden av Pontius Pilatus, ståthållare i Judéen under Tiberius' regering. Men den ödeläggande vidskepelsen, nedtryckt för en tid, bröt ut igen, inte endast genom Judéen, där oron började, utan även genom staden Rom" (Annals 15:44).

• Suetonius skrifter omkring 120 e.Kr. talar om oro bland judarna vid "uppvigling av Chrestus", under kejsar Claudius' tid. Detta kunde referera till Jesus och det förefaller referera till händelserna i Apg 18:2, som ägde rum år 49 e.Kr.

• Tallus, en profan historieskrivare runt kanske 52 e.Kr., refererar till Jesu död i en diskussion om mörkret över landet efter hans död. Originalet har gått förlorat, men Tallus' argument - som förklarar det som hände som en solförmörkelse - refererar man till av Julius Africanus under början av 200-talet.

• Mara Bar-Serapion, en syrisk skrift efter templets förstörelse år 70 e.Kr. nämner den tidigare avrättningen av Jesus, som han kallar en "kung".

• Den babyloniska Talmus hänvisar till korsfästelsen (som kallas hängning) av Jesus från Nasaret på påskaftonen. I Talmud kallas Jesus även för den icke legitime sonen till Maria.

• Den judiske historikern Josefus beskriver Jesu korsfästelse under Pilatus i sina "Judiska Fornminnen", skrivna omkring 93/94 e.Kr. (han upplevde själv Jerusalems förstöring år 70) Josefus refererar även till Jakob, Jesu bror, och hans avrättning under översteprästen Ananus' (eller Hannas) tid.

Paulus' brev.

• Paulus' brev skrevs i intervallet 20-30 år efter Jesu död. De är värdefulla historiska dokument, inte minst på grund av att de innehåller trosbekännelser som utan tvekan dateras till de första årtiondena i den kristna församlingen. Paulus kom till tro på Jesus några få år efter Jesu korsfästelse. Han skriver i Första Korintierbrevet 15:1-5;

"Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och som ni står fasta i. Genom evangeliet blir ni frälsta, om ni håller fast vid ordet som jag förkunnade. Annars var det ingen mening med att ni kom till tro. Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna och att han visade sig för Kefas [Petrus] och sedan för de tolv." 

Det är tydligt att tron på Jesu död fanns med från kristendomens början.

De fyra evangelierna

• De fyra evangelierna skrevs ned i perioden 20-60 år efter Jesus död, då händelserna de beskrev fortfarande var levande i minnet. 

De händelser som evangelierna beskriver ägde för det mesta rum i offentlighetens fulla ljus. Jesu undervisning följdes av stora folkskaror. Det fanns många vittnen till händelserna i hans liv. Hans död var offentlig avrättning.

Handskrifts-bevis för Bibeln och dess spridning

Handskrifts-bevis för de grekiska skrifterna är överväldigande mycket större än för alla andra mycket gamla texter. Över 20.000 manuskript bevittnar dem. Medan det finns kopieringsfel, som man skulle kunna förvänta sig från deras händer som gjorde avskrifterna, så är dessa alla jämförelsevis små och den grundläggande integriteten i kopieringsprocessen får rikt stöd. 

När de kristna i Väst studerade de hebreiska skrifterna under renässansen fann de dessutom att de anmärkningsvärt stod mycket nära överens med deras grekiska och latinska översättningar som hade skrivits av om och om igen under tusentals år. Det fanns kopieringsfel och några andra mindre förändringar, men inga betydelsefulla förfalskningar av den enorma skala som skulle krävas för att uppdikta berättelsen om Jesu död.

På samma sätt är det med Dödahavsrullarna som, när de upptäcktes inkluderade de hebreiska bibliska bokrullar som dateras till tiden före Jesus. Även dessa överensstämde mycket nära med de äldsta hebreiska masoretiska manuskripten mer än tusen år senare. Återigen finns det inga förfalskningar, utan tvärtom bevis på anmärkningsvärt trofast kopierande.

Slutsats: Jesus från Nasaret är en historisk person

Det finns uppenbarligen händelser i samband med Jesu liv som många icke-troende inte vill acceptera, som mirakel, jungfrufödseln och uppståndelsen. Emellertid är det ett obestridigt faktum är att Jesus från Nasaret var en historisk person som levde och fick många efterföljare bland sitt judiska folk och att han blev avrättad genom korsfästelse av de romerska myndigheterna, varefter hans efterföljare [lärjungar] snabbt spreds ut. Både sekulära och kristna källor från perioden är överens om detta.

De främsta källorna till Jesu offentliga liv är evangelierna. Dessa skrevs ner relativt kort efter hans död - när minnet var levande - och vi har alla indikationer på att dessa källor erkändes som tillförlitliga i den tidiga kristna församlingen under en period då första- och andrahandsvittnena till Jesu liv ännu var i livet.

Vi drar slutsatsen att alla påståenden om 'Isa (den muslimske "Jesus/Messiasgestalten") i Koranen, som gjordes mer än 600 år efter Jesu död, måste bedömas stå i strid med de historiska bevisen från dessa källor från det första århundradet, och inte tvärtom!

~~~

Källa: 

Dr Mark Durie is an academic, human rights activist, pastor, Shillman-Ginsburg Fellow at the Middle East Forum, and Adjunct Research Fellow of the Arthur Jeffery Centre of the Melbourne School of Theology. He has published many articles and books on the language and culture of the Acehnese, Christian-Muslim relations and religious freedom. Holding a PhD in Linguistics from Australian National University and a ThD in Quranic Theology from the Australian College of Theology, he has held visiting appointments at the University of Leiden, MIT, UCLA and Stanford, and was elected a Fellow of the Australian Academy of the Humanities in 1992.