’Isa, den muslimske "Jesus" - Islams falska Messiasgestalt.

"Falska messiasgestalter och falska profeter ska träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även de utvalda. Jag har nu sagt det till er i förväg." - Matt 24:24-25.

Utdrag från 'Isa, den muslimske "Jesus" av Dr Mark Durie. Hänvisningar till källor, hadit-samlingar samt korancitat återges i texten. Korancitat av Mohammed Knut Bernström och Quran.com. [mina egna anmärkningar inom klammer].

_________________________________________

"Ordet kristen är inte ett giltigt ord, ty enligt islam finns det ingen kristen religion." 

- citat från answering-christianity.com

Idag hör och läser vi alltmer att kristendom och islam "delar" Jesus, att han tillhör båda religionerna. Så även med Abraham: det talas om västvärldens "abrahamiska civilisation" där man en gång talade om "judisk-kristen civilisation". Denna tankeförändring återspeglar islams växande inflytande.

Följande anteckningar erbjuder information och reflektioner om den "muslimska Jesus" för att hjälpa till att sätta denna trend i sitt rätta sammanhang. Hänvisningar inom parentes avser Koranen. Numreringssystemen för koranverserna är inte standardiserade så var beredd på att söka igenom närliggande verser för den rätta.

"Islam, den ursprungliga tron"

Islam betraktar sig inte som en efterföljande tro till judendomen och kristendomen, utan som den ursprungliga religionen, den tro från vilken judendomen och kristendomen är efterföljande utvecklingar. 

I Koranen läser vi att Abraham "varken var jude eller kristen- han sökte och fann den rena, ursprungliga tron och underkastade sig Allahs vilja; och han vägrade att ge avgudarna sin dyrkan” (Âl 'Imran 3:66). Så det är muslimer, och inte kristna eller judar, som är de sanna representanterna för Abrahams tro för världen idag. (Al-Baqarah 2:135)

[den engelska översättningen är ännu tydligare: "Abraham was neither a Jew nor a Christian, but he was one inclining toward truth, a Muslim (submitting to Allah)"]

De bibliska profeterna var alla muslimer

Många profeter i det förgångna tog emot den enda religionen islam. (Ash-Shura 42:13) Vilka var dessa tidigare profeter? Enligt Al-An’am 6:85-87 inkluderar de Ibrahim (Abraham), ‘Ishaq (Isaac), Yaqub (Jakob), Nuh (Noa), Dawud (David), Sulaiman (Salomo), Ayyub (Job), Yusuf (Josef), Musa (Mose), Harun (Aron), Zakariyya (Sakaria), Yahya (Johannes Döparen), ‘Isa (Jesus), Ilyas (Elia), Ishmael (Ismael), Al-Yash’a (Elisha), Yunus (Jona) och Lut (Lot).

Den muslimske ’Isa (Jesus)

Det finns två huvudkällor för ’Isa, den muslimske Jesus. Koranen ger en berättelse om hans liv, medan hadithsamlingarna – hågkomster av Muhammeds ord och gärningar – påvisar hans plats i den muslimska förståelsen av framtiden.

Koranen

'Isa var en islamisk profet

Jesu sanna namn, enligt Koranen, var 'Isa. Hans budskap var ren islam, underkastelse till Allah. (Al 'Imran 3:84) Liksom alla muslimska profeter före honom, och liksom Muhammed efter honom, så var 'Isa en lagstiftare, och kristna bör underkasta sig hans lag. (Al 'Imran 3:50; Al-Ma'idah 5:48) 'Isas ursprungliga lärjungar var också sanna muslimer, för de sade, "Vi tror; var du därför vårt vittne på att vi har underkastat oss Allahs vilja" (Al-Ma'idah 5:111)

[jmf eng; "We have believed, so bear witness that indeed we are Muslims [in submission to Allah]."]

Böckerna

Liksom andra islamiska budbärare före honom, mottog 'Isa sin uppenbarelse av islam i form av en bok. (Al-An’am 6:90) 'Isas bok kallas Injil eller "evangelium". (Al-Ma’idah 5:46) Toran var Moses bok, och Zabur (Psaltaren) var Davids bok. Så judar och kristna är 'bokens folk'. Den enda religion som uppenbaras i dessa böcker var islam. (Âl 'Imran 3:18)

Precis som med tidigare profeter bekräftade 'Isas uppenbarelse de tidigare profeternas uppenbarelser. (Âl 'Imran 3:49,84; Al-Ma'idah 5:46; As-Saff 61:6) Muhammed själv bekräftade alla tidigare uppenbarelser, inklusive uppenbarelsen till 'Isa (An-Nisa' 4:47) och därför måste muslimer tro på den uppenbarelse som 'Isa tog emot. (Al-Baqarah 2:136) Efter 'Isa gick emellertid Injil förlorad i sin ursprungliga form. Idag är Koranen den enda säkra vägledningen till 'Isas undervisning.

Biografin om Isa

Enligt Koranen var 'Isa Messias. Han fick stöd av den 'Helige Ande'. (Al-Baqarah 2:87; Al-Ma'idah 5:110) Man refererar även till honom som 'Allahs Ord'. (An-Nisa' 4:171)

’Isas mor Mariam var dotter till ’Imran (Âl ’Imran 3:34,35) — jfr Amram i 2 Mos. 6:20 — och syster till Aron (och Mose) (Maryam 19:28). Hon fostrades av Sakaria (Johannes Döparens far) (Âl ’Imran 3:36). Medan hon fortfarande var jungfru (Al-An’am 6:12; Maryam 19:19-21) födde Mariam ’Isa ensam på en ödslig plats under en dadelpalm. (Maryam 19:22ff) (Inte i Betlehem).

’Isa talade medan han fortfarande låg som ett spädbarn i sin vagga. (Âl 'Imran 3:46; Al-Ma'idah 5:110; Maryam 19:30) Han utförde flera andra mirakel, bland annat att blåsa liv i lerfåglar, bota blinda och spetälska och uppväcka döda. (Âl 'Imran 3:49; Al-Ma'idah 5:111) Han förutsade också Muhammeds ankomst. (As-Saff 61:6)

'Isa dog inte på ett kors

Kristna och judar har förvanskat sina skrifter (Âl 'Imran 3:74-77, 113). Även om kristna tror att 'Isa dog på ett kors, och judar hävdar att de dödade honom, så blev han i verkligheten varken dödad eller korsfäst, och de som sa att han blev korsfäst ljög (An-Nisa' 4:157). 'Isa dog inte, utan steg upp till Allah (An-Nisa' 4:158). På uppståndelsens dag kommer 'Isa själv att vara ett vittne mot judar och kristna för att de trott på hans död (An-Nisa' 4:159).

Kristna bör acceptera islam, och alla sanna kristna kommer att göra det.

Kristna (och judar) kunde inte befrias från sin okunnighet förrän Muhammed kom och förde med sig Koranen som ett tydligt bevis (Al-Bayyinah 98:1). Muhammed var Allahs gåva till kristna för att rätta till missförstånden. De bör acceptera Muhammed som Allahs budbärare och Koranen som hans slutgiltiga uppenbarelse. (Al-Ma’idah 5:15; Al-Hadid 57:28; An-Nisa’ 4:47)

Vissa kristna och judar är trogna och uppriktigt troende (Al 'Imran 3:113,114). Alla sådana sanna troende kommer att underkasta sig Allah genom att acceptera Muhammed som islams profet, dvs. de kommer att bli muslimer (Al 'Imran 3:198).

Även om judar och hedningar kommer att hysa den största fiendskapen mot muslimer, så är det de kristna som kommer att vara "närmast i kärlek till de troende", dvs. till muslimer. (Al-Ma'idah 5:82) Sanna kristna kommer inte att älska Muhammeds fiender. (Al-Mujadilah 58:22) Med andra ord, den som motsätter sig Muhammed är inte en sann kristen.

Kristna som accepterar eller avvisar islam.

Vissa judar och kristna är sanna troende och accepterar islam: de flesta är syndare/lagöverträdare (Âl 'Imran 3:109). Många munkar och rabbiner är giriga efter rikedom och hindrar människor från att komma till Allah (At-Taubah 9:34). Kristna och judar som inte tror på Muhammed kommer att hamna i helvetet (Al-Bayyinah 98:6). Muslimer bör inte ta kristna eller judar till vänner (Al-Ma'idah 5:51). De måste bekämpa kristna och judar som avvisar islam tills de ger upp, betalar skyddskatten och förödmjukas (At-Taubah 9:29). 

Till detta kan hundratals andra koranverser läggas till om ämnet Jihad på Allahs väg, liksom 'Boken om Jihad' som finns i alla Hadith-samlingar.

Kristna trosuppfattningar 

Kristna är befallda att inte tro att 'Isa är Guds Son: "Stor är Han i Sin härlighet, fjärran från [tanken] att Han skulle ha en son!" (An-Nisa' 4:171; Al-Furqan 25:2). 'Isa var helt enkelt bara en skapad varelse och en slav under Allah (An-Nisa' 4:172; Âl 'Imran 3:59). 

Vidare påstår Koranen att kristna tror på en familj av gudar - Fader Gud, moder Maria och 'Isa sonen - men 'Isa förkastade denna lära (Al Ma'idah 5:116). Läran om treenigheten är vantro och en smärtsam dom väntar dem som tror på den (Al-Ma'idah 5:73).

’Isa (Jesus) i Hadith

"'Isa förgöraren av kristendomen

Enligt islam kommer profeten 'Isa att ha en viktig roll vid ändens tid då han etablerarar islam och för krig tills han förstört alla religioner utom islam. Han kommer att döda "Den Onde (Dajjal)", en apokalyptisk antikristlig gestalt.

I en tradition om Muhammed läser vi att inga fler profeter kommer till jorden förrän Isa återvänder som "en man av medellängd eller rödaktig hy, iklädd två ljusa klädesplagg, och det ser ut som om droppar faller ner från hans huvud även om det inte kommer att vara blött. Han kommer att strida för islams sak. Han kommer att bryta sönder korset, döda grisar och avskaffa skyddsskatten. Allah kommer att förstöra alla religioner utom islam. Han (‘Isa) kommer att förgöra den onde och han kommer att leva på jorden i fyrtio år och sedan kommer han att dö' (Sunan Abu Dawud 37:4310). 

Sahih Muslim har en variant av denna tradition: "Marias son…kommer snart att stiga ner bland er som en rättvis domare. Han kommer att …avskaffa skyddsskatten och rikedomen kommer att välla fram i en sådan utsträckning att ingen kommer att acceptera välgörenhetsgåvor." (Sahih Muslim 287).

Vad betyder då dessa påståenden? Korset är en symbol för kristendomen. Att "bryta sönder kors" innebär att avskaffa kristendomen. Grisar associeras med kristna och att döda dem är ett annat sätt att tala om förintandet av kristendomen.

Enligt islamisk lag [sharia] får det besegrade "Bokens folk" [judar och kristna] köpa beskydd av liv och egendom genom att betala skyddskatt [jizyah] (At-Taubah 9:29). Avskaffandet av skyddsskatten innebär att jihad återupptas mot kristna (och judar) som lever under islam och som borde konvertera till islam eller i annat fall dödas eller förslavas. Överflödet av rikedom refererar till bytet som flödar till muslimerna genom denna erövring. Detta är vad muslimen 'Isa kommer att göra när han återvänder vid ändens tid.

Muslimska jurister bekräftar dessa tolkningar; beakta till exempel härskandet av Ahmad ibn Naqib al-Misri (d. 1368); 

…tiden och platsen för skyddsskatten är före Jesu slutliga nedstigning (över honom vare frid). Efter hans slutliga ankomst kommer ingenting annat än islam att accepteras av dem, ty att ta skyddsskatt är endast effektivt till Jesu nedstigning (över honom och vår profet vare frid)…" (The Reliance of the Traveller. Övers; Nuh Ha Mim Keller, sid. 603).

Ibn Naqib fortsätter med att konstatera att när Jesus kommer tillbaka kommer han att regera "som en efterföljare" till Muhammed.

Kritiska kommentarer till muslimen ’Isa (den falska ”Jesusgestalten").

'Isa är inte en historisk person

Koranens 'Isa är inte en historisk figur. Hans identitet och roll som en profet av islam bygger enbart på påstådda uppenbarelser till Muhammed under ett halvt årtusende efter att historiens Jesus levde och dog.

Jesu namn var aldrig 'Isa. 

Jesu modersmål var arameiska. Under hans egen livstid kallades han Jeshua på arameiska och Jesus på grekiska. Det är som att kalla samma person John när han pratar engelska och Jean när han pratar franska: Jesu (uttalas; Jesoo) är den grekiska formen av det arameiska Jeshua (s i slutet av Jesu-s är ett grekiskt grammatiskt slut). Jeshua är i sig själv en form av det hebreiska Jehoshua, som betyder "Herren är frälsning". Men Jehoshua återges normalt på engelska som Joshua (på svenska; Josua). Så Josua och Jesus är varianter av samma namn. 

Det är intressant att Jesu namn Jehoshua’ innehåller det rätta hebreiska namnet på Gud, den första stavelsen Jeh- är en förkortning av JHVH "HERREN".

Jeshua från Nasaret kallades aldrig för 'Isa, det namn som Koranen ger honom. Arabisktalande kristna refererar till Jesus som Jasou (från Jeshua) inte som 'Isa.

Jesus tog inte emot en "bok". 

Enligt Koranen så var Injil den bok som uppenbarades för 'Isa. Ordet Injil är en förvanskad form av det grekiska euanggelion "goda nyheter" eller evangelium. Vad var då detta euanggelion? Detta var bara hur Jesus hänvisade till sitt budskap: som goda nyheter. Uttrycket euanggelion refererade inte till en fixerad uppenbarad text, och det finns absolut inga bevis för att Jesus fick en "bok" med uppenbarelse från Gud.

Bibelns "evangelier" är biografier.

Termen euanggelion kom senare att användas som en titel för de fyra biografier om Jesus skrivna av Matteus, Markus, Lukas och Johannes, "evangelierna". Detta var en sekundär utveckling av mening. Tydligen var det här Muhammed fick sin felaktiga uppfattning om att Injil är en "bok".

De flesta så kallade profeterna i islam tog inte emot någon bok. 

Praktiskt taget alla islams så kallade 'profeter', vars namn är hämtade från de hebreiska skrifterna, tog inte emot någon 'bok' eller lagsamling. Till exempel är Psalmerna inte en bok som uppenbarar islam, något som Koranen gör anspråk på, utan en samling av sånger för tillbedjan och endast några av dem är skrivna av David. Det finns inte ett dugg av bevis i den bibliska historien om att David fick en lagbok för israeliterna. De hade redan Moses Tora [Mose lag] att följa. Så David var inte en profet så som Koranens innebörd av detta ord är. Likaså var de flesta av profeterna som islam gjorde anspråk på varken laggivare eller härskare.

Biblisk profetia och islamisk profetia är inte samma sak. 

Den bibliska förståelsen av profetia är helt annorlunda än Muhammeds. En biblisk profetia betraktas inte som ett stycke från en himmelsk evigt existerande text som Koranen [påstår sig vara] utan ett budskap från Gud för en specifik tid och plats. En biblisk profet är någon som Gud uppenbarar dolda ting för och som sedan handlar som Guds verbala agent. 

När en samaritansk kvinna kallade Jesus för profet (Joh. 4:19) så var det för att han hade talat om saker i hennes liv som han endast kunde ha känt till på ett övernaturligt sätt. Kristendomen lär att Jesus var en profet, men han kom inte med någon "bok" för han själv var det levande "Guds ord", en titel som används om 'Isa i Koranen.

På intet sätt blev alla profetior man hänvisade till i Bibeln del av den bibliska texten. Bibeln består av en stor variation av material ursprungligen skrivna för flera olika syften, inklusive brev, sånger, kärlekspoesi, historiska berättelser, lagtexter, visdomsord såväl som profetiska avsnitt. Dessa anses vara inspirerade av Gud, men inte dikterade från en tidlös himmelsk bok.

Som profetisk historia innehåller Koranen många fel och anakronismer. 

Påståendet att Jesus inte avrättades genom korsfästelse saknar historiskt stöd. En av de saker som alla tidiga källor är överens om är Jesu korsfästelse.

Mariam, mor till ‘Isa, kallas en syster till Aron, och även dotter till Arons far ‘Imran (hebr. Amram). Uppenbarligen har Muhammed förväxlat Maria (hebr. Miriam) med Mirjam i Exodus (2 Moseboken). De två levde mer än tusen år från varandra!

I Bibeln är Haman minister hos Ahasverus i Medien och Persien (Ester 3:1-2). Ändå placerar Koranen honom över tusen år tidigare, som en minister för Farao i Egypten.

Påståendet att kristna tror på tre gudar - Fadern, sonen Jesus och moder Maria - är felaktigt. Koranen har också felaktigt hävdat att judar säger att Ezra var en Guds son (At-Taubah 9:30). Anklagelsen om polyteism riktad mot kristendomen och judendomen bygger på dålig information och är falsk (5 Mos 6:4, Jak 2:19a). 

Berättelsen om den "tvåhornade" (Al-Kahf 18:82, jfr även Daniel 8:3, 20-21) är härledd från 'Alexanderromanen' [Alexandersagan]. Alexander den store var förvisso ingen muslim. 

Problemet med namnet 'Isa har redan diskuterats. Även andra bibliska namn har blivit missförstådda i Koranen och deras innebörd har gått förlorad. Till exempel återges Elisha [Elisa], som betyder 'Gud är frälsning', i Koranen som al-Jash'a, vilket förändrar El (Gud) till al (denne). (Islamisk tradition gjorde samma sak med "Alexander den store" och kallade honom al-Iksandar, "Alexandern").

Abraham "fader till många" (jmf 1 Mos 17:5) skulle kunna ha representerats bättre i stil med något som Aburahim "barmhärtighetens fader" istället för Ibrahim som inte har någon innebörd på arabiska alls.

Koranen har en samarier (samaritan) som tillverkar guldkalven som tillbads av israeliterna i ödemarken (Ta Ha 20:85) under uttåget ur Egypten. Men i själva verket var det Aron som gjorde den (2 Mos 32:1-6). Samarierna existerade inte förrän flera århundraden senare. De var ättlingar till israeliterna i norr flera århundraden efter uttåget ur Egypten.  

Många berättelser i Koranen kan spåras tillbaka till judiska och kristna folksagor och annan apokryfisk litteratur. Till exempel kommer en berättelse om Abraham som förstör avgudabilder (As-Saffat 37) från en judisk folksaga, Midrash Rabbah.

Koranens berättelse om Sakarias, far till Johannes Döparen, baseras på en kristen fabel från andra århundradet. Berättelsen om Jesus som föds under ett palmträd är också baserad på en sen fabel, liksom berättelsen om Jesus som gör lerfåglar levande. Allt som Koranen säger om Jesu liv som inte finns i Bibeln kan spåras till fabler författade mer än hundra år efter Jesu död.

Jesu titlar, Messias och Guds ord, som Koranen använder, ges ingen förklaring i Koranen. Men i Bibeln, varifrån de är tagna, är dessa titlar väl integrerade i ett helt teologiskt system.

Koranen nämner den Helige Ande i samband med Jesus, med hjälp av fraser som kommer från evangelierna. Ibn Ishaq (Muhammeds liv) berättar att Muhammed sade att denna "Ande" var ängeln Gabriel (jmf även An-Nahl 16:102, Al-Baqarah 2:97). Men den bibliska frasen "Guds Ande" (på hebr "Ruach Elohim") eller "Helig Ande" kan endast förstås i ljuset av de hebreiska skrifterna och hänvisar bestämt inte till någon ängel.

Jesu påstådda förutsägelse om Muhammeds ankomst (As-Saff 61:6) tycks vara baserad på en förvanskad läsning av Joh 14:26, ett avsnitt som i själva verket refererar till Anden. 

De hebreiska skrifterna var Jesu Bibel. Han bekräftade deras auktoritet och pålitlighet och predikade från dem. Från samma skrifter kände han Gud som Adonai Elohim, Herren, Israels Gud. Han kallade inte Gud för Allah, som förefaller ha varit namnet eller titeln på en hednisk arabisk gudomlighet som dyrkades i Mecka före Muhammed. Muhammeds hedniske far, som dog innan Muhammed föddes, bar redan namnet 'Abd Allah "Allahs slav" och hans farbror kallades Obeid Allah. 

Vi läser att An-Najm 53:19-23 försöker motbevisa den hedniska arabiska tron, att Allah hade döttrar som hette al-Uzza, al-Ilat och Manat. (Se även An-Nahl 16:57 och Al-An'am 6:100).

De bibliska berättelserna är rika på historiska detaljer och många är bekräftade genom arkeologin. De omfattar mer än tusen år och uppenbarar en lång process av teknologisk och kulturell utveckling.

Däremot saknar Koranens heliga historia arkeologiskt stöd. Dess fragmentariska och osammanhängande berättelser ger ingen autentisk reflektion över historiska kulturer. 

Inget ortnamn från det forntida Israel nämns, inte ens Jerusalem. 

Många av de förmodade historiska händelserna berättade i Koranen har ingen oberoende verifikation. Till exempel får vi höra att Abraham och Ismael byggde Kaba i Mecka (Al-Baqarah 2:1279), men detta är i total avsaknad av stöd. Den bibliska berättelsen, som är mer än tusen år äldre, placerar inte Abraham någonstans i närheten av Arabien. 

Koranen är ingen trovärdig källa till den bibliska historien. 

Koranen som skrevs på 600-talet e.Kr kan inte anses ha någon som helst auktoritet i fråga om att informera oss om Jesus från Nasaret. Koranen ger inga bevis för sitt anspråk på biblisk historia. Dess talrika historiska fel återspeglar en förvanskad förståelse om Bibeln.

Islam lägger beslag på judendomens och kristendomens historia för sig själv.

När Muhammed länkade ihop namnet Allah till de religiösa berättelserna i judendomen och kristendomen så var det för att göra anspråk på dem för islam. I ljuset av senare händelser kan anspråket på att islam var den ursprungliga religionen, och att alla föregående profeter var muslimer, betraktas som ett försök att lägga beslag på berättelserna från andra religioner för islams sak. Följaktligen försöker islam beröva kristendomen och judendomen på deras egna historia.

Tänk på att många bibliska platser, såsom de hebreiska patriarkernas gravar och Tempelberget, dem gör islam anspråk på som muslimska platser, inte judiska eller kristna. Trots allt säger Koranen oss att Abraham "var muslim". Under islamiskt styre förbjöds alla judar och kristna från sådana platser.

Det utrymme de judiska skrifterna har i kristendomen är helt annorlunda än det utrymme Bibeln har i islam. 

Det finns en fundamental skillnad mellan kristna attityder till de judiska skrifterna och islamiska attityder till Bibeln. Kristna accepterar de hebreiska skrifterna. De var skrifterna för Jesus och apostlarna. De var skrifterna för den tidiga kyrkan. Hela den kristna tron och det kristna praktiserandet vilar på dem. Kärnpunkten i de kristna begreppen som "Messias" (grekiska 'Christos'), "Guds ande", "Guds rike" och "frälsningen" är djupt rotade i de hebreiska bibliska traditionerna.

Vi noterar också att kristna seminarier ägnar avsevärd ansträngning åt att studera de hebreiska skrifterna. Det är en integrerande del i utbildningen för kristen tjänst. De hebreiska skrifterna läses (i översättning) varje söndag i många kristna församlingar runt om i världen.

Däremot är islams behandling av Bibeln en fullständig ignorering. Trots att den utger sig för att "verifiera" alla tidigare profetiska uppenbarelser så är Koranen omedveten om Bibelns verkliga innehåll. Påståendet att kristna och judar medvetet förvanskade sina skrifter görs utan bevis, och detta tjänar bara till för att dölja Koranens historiska brister. Muslimska forskare har sällan en välgrundad förståelse av Bibeln eller biblisk teologi och förblir därför okunniga om dessa realiteter. 

Några samtida muslimska röster om Jesus. 

Yasser Arafat, som talade vid en presskonferens i FN 1983, kallade Jesus "den första palestinske fedayeen som bar sitt svärd" (en terrorist som kämpar för islam).

Schejk Ibrahim Madhi, anställd av den palestinska myndigheten, sände live i april 2002 på palestinska myndighetens tv: "Judarna väntar på den falska judiska messias, medan vi med Allahs hjälp väntar på... Jesus, frid vare med honom. Jesu rena händer kommer att mörda den falska judiska Messias. Var? I staden Lod i Palestina." 

Författaren Shamim A. Siddiqi från Flushing, New York, uttryckte tydligt islams klassiska ståndpunkt gentemot kristendomen i ett brev nyligen till Daniel Pipes, New York Posts krönikör: 

"Abraham, Mose, Jesus och Muhammed var alla islams profeter. Islam är det gemensamma arvet från den judisk-kristna-muslimska gemenskapen i Amerika, och att etablera Guds rike är ett gemensamt ansvar för alla tre abrahamitiska religioner. Islam var Dīn (tro, livsstil) för både judar och kristna, som senare förlorade detta genom mänskliga innovationer. Nu vill muslimerna påminna sina judiska och kristna bröder och systrar om sin ursprungliga dīn (religion). Detta är historiens fakta."

Detta förnekande av historien – som till synes bekräftar kristendomen och judendomen samtidigt som det i själva verket förkastar och ersätter dem – är en grundpelare i muslimsk apologetik. Det som bekräftas är i själva verket varken kristendomen eller judendomen, utan Jesus som en profet för islam, Moses som muslim etc. Detta är avsett till att få kristna och judar att återvända till islam, vilket är vad Siddiqi hänvisar till när han talar om ”judars och kristnas gemensamma ansvar” för att etablera ”Guds rike”. Med detta menar han att amerikanska kristna och judar bör arbeta för att upprätta sharialagar och islams styre i USA.

Slutsats. 

'Isa (Jesus) från Koranen är en produkt av fabel, fantasi och okunnighet. När muslimer vördar denne 'Isa, har de någon annan i åtanke än Jeshua eller Jesus i Bibeln och historien. 

'Isa i Koranen baseras inte på någon erkänd form av historiska bevis, utan enbart på fabler som var i omlopp i 600-talets Arabien.

För de flesta trogna muslimer är 'Isa den ende "Jesus" de känner. Men om man tror på denne muslimske "Jesus", då tror man även på Koranen, dvs man tror på islam. Tron på denne 'Isa är på bekostnad av den falska anklagelsen om att judar och kristna har förvanskat sina skrifter, en anklagelse som saknar historiskt stöd. Tron på denna 'Isa antyder att mycket av den kristna och judiska historien i själva verket är islamisk historia.

Jesus i evangelierna är den grund på vilken kristendomen utvecklades. Genom att islamisera honom och göra honom till en muslimsk profet som predikade Koranen, låter man islam förstöra kristendomen och tar över hela dess historia. Samma sak gäller för judendomen. 

I ändens tid, som den beskrevs av Muhammed, blir 'Isa en krigare som kommer att återvända med sitt svärd och lans. Han kommer att förstöra den kristna religionen och göra islam till den enda religionen i hela världen. Slutligen vid den yttersta domen kommer han att döma kristna till helvetet för att de tror på korsfästelsen och inkarnationen.  

Denna slutakt av muslimen 'Isa återspeglar islams apologetiska strategi i relation till kristendomen, vilket är att förneka historiens Jeshua och ersätta honom med en kopia av Muhammed så att inget annat än islam finns kvar.

"Den efterträdande islamiska strömningen hävdar att hela Israels och kristendomens bibliska historia är islamisk historia, att alla profeter, kungar i Israel och Judeen, samt Jesus, var muslimer. Att "Bokens Folk" skulle våga bestrida detta påstående är outhärdlig förmätenhet för en islamisk teolog. Judar och kristna berövas därmed sina heliga skrifter och deras frälsande värde."

(Bat Ye'or i Islam and Dhimmitude: where civilizations collide, sid 370). 

TILLÄGG: De historiska bevisen för Jesus (Jeshua) från Nasaret och hans död genom korsfästelse.

Icke-kristna källor om Jesus.

• Tacitus (55-120 e.Kr.), en berömd historiker från det antika Rom, skrev under senare hälften av det första århundradet, att "Kristus.... dödades av Pontius Pilatus, ståthållare i Judéen under Tiberius' regeringstid, men den fördärvliga vidskepelsen, som förträngdes för en tid, bröt ut igen, inte bara genom Judéen, där oron började, utan även genom staden Rom" (Annals 15:44).

• Suetonius skrifter omkring 120 e.Kr. talar om oro bland judarna vid "uppvigling av Chrestus", under kejsar Claudius tid. Detta kunde referera till Jesus och det förefaller referera till händelserna i Apg 18:2, som ägde rum år 49 e.Kr.

• Tallus, en profan historieskrivare runt cirka 52 e.Kr., refererar till Jesu död i en diskussion om mörkret över landet efter hans död. Originalet har gått förlorat, men Tallus' argument - som förklarar det som hände som en solförmörkelse - refererar man till av Julius Africanus under början av 200-talet.

• Mara Bar-Serapion, en syrisk skrift efter templets förstörelse år 70 e.Kr. nämner den tidigare avrättningen av Jesus, som han kallar en "kung".

• Den babyloniska Talmus hänvisar till korsfästelsen (som kallas hängning) av Jesus från Nasaret på påskaftonen. I Talmud kallas Jesus även för den icke legitime sonen till Maria.

• Den judiske historikern Josefus beskriver Jesu korsfästelse under Pilatus i sina "Fornminnen", skrivna omkring 93/94 e.Kr. Josefus refererar även till Jakob, Jesu bror, och hans avrättning under översteprästen Ananus' (eller Hannas) tid.

Paulus' brev.

• Paulus' brev skrevs i intervallet 20-30 år efter Jesu död. De är värdefulla historiska dokument, inte minst på grund av att de innehåller trosbekännelser som utan tvekan dateras till de första årtiondena i den kristna församlingen. Paulus kom till tro på Jesus några få år efter Jesu korsfästelse. Han skriver i Första Korintierbrevet 15:1-5;

"Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er, som ni tog emot och som ni står fasta i. Genom evangeliet blir ni frälsta, om ni håller fast vid ordet som jag förkunnade. Annars var det ingen mening med att ni kom till tro. Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna och att han visade sig för Kefas [Petrus] och sedan för de tolv." 

Det är tydligt att tron på Jesu död fanns med från kristendomens början.

De fyra evangelierna

• De fyra evangelierna skrevs ned i perioden 20-60 år efter Jesus död, då händelserna de beskrev fortfarande var levande i minnet. 

De händelser som evangelierna beskriver ägde för det mesta rum i offentlighetens fulla ljus. Jesu undervisning följdes av stora folkskaror. Det fanns många vittnen till händelserna i hans liv. Hans död var offentlig avrättning.

Handskrifts-bevis för Bibeln och dess spridning

Handskrifts-bevis för de grekiska skrifterna är överväldigande mycket större än för alla andra mycket gamla texter. Över 20.000 manuskript bevittnar dem. Medan det finns kopieringsfel, som man skulle kunna förvänta sig från deras händer som gjorde avskrifterna, så är dessa alla jämförelsevis små och den grundläggande integriteten i kopieringsprocessen får rikt stöd. 

När de kristna i Väst studerade de hebreiska skrifterna under renässansen fann de dessutom att de anmärkningsvärt stod mycket nära överens med deras grekiska och latinska översättningar som hade skrivits av om och om igen under tusentals år. Det fanns kopieringsfel och några andra mindre förändringar, men inga betydelsefulla förfalskningar av den enorma skala som skulle krävas för att uppdikta berättelsen om Jesu död.

På samma sätt är det med Dödahavsrullarna som, när de upptäcktes inkluderade de hebreiska bibliska bokrullar som dateras till tiden före Jesus. Även dessa överensstämde mycket nära med de äldsta hebreiska masoretiska manuskripten mer än tusen år senare. Återigen finns det inga förfalskningar, utan tvärtom bevis på anmärkningsvärt trofast kopierande.

Slutsats: Jesus från Nasaret är en historisk person

Det finns uppenbarligen händelser i samband med Jesu liv som många icke-troende inte vill acceptera, som mirakel, jungfrufödseln och uppståndelsen. Emellertid är det ett obestridigt faktum är att Jesus från Nasaret var en historisk person som levde och fick många efterföljare bland sitt judiska folk och att han blev avrättad genom korsfästelse av de romerska myndigheterna, varefter hans efterföljare [lärjungar] snabbt spreds ut. Både sekulära och kristna källor från perioden är överens om detta.

De främsta källorna till Jesu offentliga liv är evangelierna. Dessa skrevs ner relativt kort efter hans död - när minnet var levande - och vi har alla indikationer på att dessa källor erkändes som tillförlitliga i den tidiga kristna församlingen under en period då första- och andrahandsvittnena till Jesu liv ännu var i livet.

Vi drar slutsatsen att alla påståenden om 'Isa (den muslimske "Jesus/Messiasgestalten") i Koranen, som gjordes mer än 600 år efter Jesu död, måste bedömas stå i strid med de historiska bevisen från dessa källor från det första århundradet, och inte tvärtom!

~~~

Källa: 

Dr Mark Durie is an academic, human rights activist, pastor, Shillman-Ginsburg Fellow at the Middle East Forum, and Adjunct Research Fellow of the Arthur Jeffery Centre of the Melbourne School of Theology. He has published many articles and books on the language and culture of the Acehnese, Christian-Muslim relations and religious freedom. Holding a PhD in Linguistics from Australian National University and a ThD in Quranic Theology from the Australian College of Theology, he has held visiting appointments at the University of Leiden, MIT, UCLA and Stanford, and was elected a Fellow of the Australian Academy of the Humanities in 1992.