Vem skulle ha trott, med tanke på alla lögner man fått höra, accepterat, och till och med förväntat sig i vår civilisation, att några av de absolut farligaste lögnerna skulle vara de lögner vi intalar oss själva?
Psalm 119:29 är en bön av David där han ber Gud att avhålla oss från att bedra oss själva:
"Låt lögnens väg vara långt ifrån mig".
Tydligen har vi människor en tendens att bedra oss själva, och det går hand i hand med Ordspråksboken som varnar oss för att det är dårar som bedrar sig själva (se
Ords. 14:8).
En rikstäckande bästsäljare i början av 80-talet var tankeväckande för kristna inte bara på grund av titeln, men för att dess antaganden motsvarar vad som står i Bibeln;
"People of the Lie" [lögnens folk] av M. Scott Peck. Författaren hävdar att människor blir "lögnare" på grund av deras oförmåga eller ovillighet att uthärda smärtan av att
erkänna sina egna fel. Resultatet av lögnen blir då
självbedrägeri.
Lögnens folk har dessa gemensamma personlighetsdrag:
- I deras fall kommer det onda inte av brist på skuldkänsla utan i deras ansträngningar att undkomma den.
- De projicerar sina egna synder på andra, samtidigt som de förnekar sina egna överträdelser.
- De förnekar sitt samvete och misslyckas med att tycka illa om sig själva trots att de borde.
- Medan de saknar vilja eller motivation till att vara goda, har de en intensiv önskan om att framstå som goda.
- Deras "godhet" är bara ett sken. Det är hyckleri och därför är det en lögn.
- Denna lögn bedrar inte andra i lika hög grad som den bedrar dem själva.
Avslöja Lögnen: Sanningen om Lögner
Författaren Dr Peck håller med Bibeln genom att erkänna att "stolthet går före fall" (
Ords.16:18). Han definierar denna stolthet som ett särdrag som "orealistiskt förnekar vår inneboende syndighet och ofullkomlighet"
[People of the Lie, s. 80] och han bekräftar hur ytterst farligt detta är. Peck betonar att för "lögnens folk" är självbedrägeri en integrerad del i deras beteende; så pass att de är
villiga att offra och skada och till och med förgöra andra för att bevara sin egen självbild. Han namnger detta personlighetsdrag som elakartad narcissism och finner den vara en rot till ondska och fullständigt pervers.
Ett karaktärsdrag för detta folk, som Peck beskriver, är bristande självrannsakan.
"Hur obehagligt det än är, så är det just känslan av personlig synd som hindrar vår synd att gå överstyr. Det är en stor välsignelse eftersom det är vårt enda effektiva skydd mot vår egen tendens för ondska." [s. 72]
Lögner är förödande, inte minst när det gäller lögner som vi intalar oss själva. Det är skadligt att ignorera eller på annat sätt fly från sitt samvete. Det påminner mig om spetälska och det faktum att de inte kan känna smärta som fungerar som en flyktsignal, som att man bränner fingrarna om man tar på en varm spis. De nervändar som får en att omedelbart dra sig tillbaka på grund av smärta är i själva verket en välsignelse som räddar oss från ytterligare skada. På samma sätt är ett aktivt och funktionellt samvete vår
vän, en skyddsåtgärd som förhindrar katastrof. Och skulle vi misslyckas så har Gud tillåtit oss att bli
välsignade genom vår skuldkänsla (att vi erkänner vår skuld och ångrar oss).
När Peck började sin praktik i psykologi trodde han inte på Satan som en aktiv varelse, men som ett resultat av vad han såg och erfor blev han övertygad om denna varelses kraft och personlighet . Följande är vad han kom fram till och tror:
"Genomsyrande denna personlighet (Satan) är en aktiv närvaro av hat. Satan vill förgöra oss. Det är viktigt att vi förstår detta... Att tro något annat är att bli vilseledd. I själva verket... är kanske Satans bästa bedrägeri hans (sic) allmänna framgång i att dölja sin (sic) egen existens för det mänskliga sinnet." [s. 208]
När Jesus sade,
"Saliga är de som är fattiga (ödmjuka) i anden", jämförde han då inte deras beteende med fariséerna eller de "feta katterna" på Jesu tid? Är inte stolthet den mest grundläggande av all synd? Är det inte stolthet som övertygar oss om rättfärdigheten i vårt eget uppförande - det vill säga, synden att tro att vi är utan synd? Alla andligt friska vuxna måste underordna sig sina egna samveten. Att inte göra det gör att man syndar. Vi måste vinna konflikten mellan skuldkänsla och åsidosättande eller flykt från denna skuld. Bedrägeriets frön aktiverar vårt misslyckande av
att erkänna. Skuldkänsla fungerar som en
bra sak
så länge det får oss att ångra våra handlingar och ändra kurs. Det får inte hamna i skymundan. Och så naturligtvis, det fantastiska underverket om förlåtelse som kommer att rena oss, inte bara från synd utan också från skuld.
En Verklighet.
"Ondska har alltid något med lögner att göra",
[s. 135] konstaterar Peck, och återigen pekar han på faran av egenkärleken bakom dessa lögner. Han påminner sina läsare om att Satan är lögnens fader (
Joh. 8:44) och att hans största makt går genom människors tro på hans lögner. Man behöver bara dra sig till minnes den enorma betoning på lögnaktighet som ges i Psalmerna och Ordspråksboken för att förstå vad Peck menar. Vår civilisation verkar ha reducerat lögner till att inte betyda mer än att vara slarvig eller sen (dvs. smålögner och vita lögner). Men Bibeln tycks se det annorlunda, dvs som skillnaden mellan att vara en dåre eller inte.
Den som lever av aska är förledd av ett vilselett hjärta, så att han inte kan rädda sin själ eller tänka: "Är det inte lögn, detta i min högra hand?" (Jesaja 44:20).
Detta är en mycket aktuell fråga. Jag tycker att det är hjärtskärande att den här lögnen som Peck talar om (förespeglingen om att vara klanderfri, osv.) har blivit så framträdande inom rådgivningsområdet [ex. inom terapi, stödsamtal eller annan psykologisk behandling] där "gå vidare" metoden verkar ha undanröjt ånger, och där samvetskval görs till något onödigt. För sorg och samvetskval som åtföljer skuldkänslor, och erkännande av missgärning, är
goda känslor som inte bör undvikas eller bortskaffas. De är rengöringsverktyg och en integrerad del i en läkningsprocess.
[En kritisk läsare kommer att säga att "snöflingor" och "cupcakes" (generation snöflinga/bortskämda millenniegenerationen) i vår tid ofta inte har samma samvetsgrad som den äldre generationen har]
Den enda vägen
ut är
genom, inte undvikande. Så låt oss inte omskriva historien om "den förlorade sonen" (se
Luk. 15:11-32) genom att påstå att om samma son istället arrogant hånleende stoltserade in i sin fars hus och krävde en massa saker så skulle hans far ändå reagera på samma sätt som i berättelsen, dvs. krama om honom och förbereda en festmåltid, osv. Eller?!
Ånger kan inte ersättas med gruppkramar. Är det inte ett upphävande av moralisk bedömning; en ovilja eller oförmåga att erkänna synd? Och ändå säger Ordspråksboken till oss att syndens bekännelse och övergivandet av densamma kommer att ge oss den barmhärtighet vi alla önskar.
"Den som döljer sina brott går det inte väl, men den som bekänner och överger dem får barmhärtighet" (
Ords 28:13).
En Inbjudan.
Vågar vi ändra det modus operandi [tillvägagångssätt] som ges till oss i Bibeln? På sätt och vis är hela Skriften en historia om omvändelse och förlåtelse. Det är Guds inbjudan till oss att ändra riktning och gå in på en ny väg. Men det är också ett förbund vi måste gå in i. Om hälften av avtalet tas bort (vår del) till förmån för en "gå vidare" metod, så har vi gjort det på vårt sätt och inte på Guds sätt. "För det onda uppstår i vägrandet av att erkänna våra egna synder" [s. 233].
Har vi kommit fram till den tidpunkt som beskrivs i
Psalm 12:9:
"Runt omkring går gudlösa fram, när det usla hålls högt bland människors barn."
Att avskaffa ånger är att avskaffa samvetet, och enligt Dr Pecks avhandling skulle det vara en stor katastrof.
En absolut nödvändighet
En intensiv koncentration på lögner får mig att fundera över sanningen och hur farligt det är att vara utan den. Vi är alla villebråd för propagandan om att sanningen bara är subjektiv. Själva tanken på sanning eller ett sökande efter sanning kan låta främmande, och ändå bör sanning injiceras i varje tanke, varje förväntan, moralisk syn, värdesystem och filosofi som vi handlar utifrån. En av de viktigaste sakerna vi kan göra för att få större kraft och tillförsikt är att
identifiera lögner. Då förlorar dem sin makt över oss. Vi gör detta genom att motverka lögnen med sanningen och förkasta "lögnen i vår högra hand" (
Jesaja 44:20).
Hoppet
Dr Peck betonar att en av de viktigaste orsakerna till att identifiera ondska är
läkningen av dess offer, som hans underrubrik lyder: "
Hoppet om att läka mänskligt ont." Det påminner mig om
Ordspråksboken 17:15 som varnar oss om att;
Mycket intressant eftersom det verkar som att det ena är lika dåligt som det andra. Vi får inte vara skyldiga till någotdera. Det åligger oss att känna igen lögnen för att ta avstånd ifrån den. Vidare är det absolut nödvändigt för oss att vandra i sanningen. Att vara vaksam på denna onda sida av vår natur och på Den onde som frestar oss är inte att tjata/läxa upp/fördöma, utan att hjälpa/bota/rusta alla oss som är i riskzonen.
Tänk på
Daniel 8:25, som bekräftar hur självbedrägeri och lögner går hand i hand för att frambringa ondska:
"Hans bedrägliga lögner kommer att göra honom så framgångsrik att han kommer att tro att han är verkligt stor" (deceitful lies, CEV).
"Lögnens folk" är inte korrigerbara och det är det som är deras stora synd. Både Psalmerna och Ordspråksboken är avhandlingar på den korrigering vi alla behöver: om du är
si måste du bli
så. Vad innebär det att vara ödmjuk? Vårt hopp ligger i denna egenskap, eftersom de ödmjuka inte bara kommer att bli erkända av vår Fader, utan belönade med det utlovade land som vi alla har hört talas om (
Matt. 5:5).
Hoppet om att läka mänsklig ondska beskrivs i klartext här:
"Om mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, då vill jag höra det från himlen och förlåta deras synd och skaffa läkedom åt deras land." (2 Krön. 7:14).
Och slutsatsen av det är att:
"Det offer Gud vill ha är en förkrossad ande. Ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud" (Ps. 51:19).
Originaltitel:
The Seeds of Deception av Barbara Buzzard.
