Är det okej att beklaga sig till Gud?

Översatt från "Is it okay to complain to God?" av Greg Deuble.

En äldre kristen kvinna berättade för mig att en dag när hon gick i djupa tankar längs stranden, så öppnade hon plötsligt sitt hjärta inför Gud och sa; "Gud, jag tror jag hade gjort ett bättre jobb med att styra den här världen än vad du verkar göra!"

Hennes spontana bön chockerade henne. Var kom den ifrån? Hon hade aldrig talat med den Allsmäktige på ett sånt sätt tidigare. Skulle hon känna sig skyldig för att "förebrå Gud" i sitt rättframma utbrott? Och du då? Skulle du känna dig bekväm med att be denna bön:

Åh HERRE, varför behandlar Du mig så orättvist? Vad har jag gjort för att förtjäna alla dessa problem på den senaste tiden? Mina dagar är fyllda av depression och mörker, och det verkar som om Du inte vet eller bryr Dig om mitt liv längre. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Det är som om Du var en björn som ligger och väntar på att kasta Dig över mig och riva mig i stycken. Jag trodde att jag kunde lita på ditt beskydd eftersom jag förtröstar på Dig. Men det verkar inte vara så! För det känns som att Du har svikit mig rejält. O HERRE, det känns som om Du har förrått mig! Vad är det som händer?

Helt ärligt, skulle du känna dig bekväm att tala med Gud på det sättet? Har du nånsin känt dig frestad att göra det? För vi skulle väl aldrig kunna betrakta sådana böner att höra till de mest framträdande exemplen på trosböner i Skriften, eller skulle vi det? För när vi tänker på exemplariska böner, så tänker de flesta av oss på böner,

som genom tron besegrade kungariken, skipade rättvisa, fick löften uppfyllda, stängde lejonens gap, släckte rasande eld, undkom svärdets egg, gick från svaghet till stark, blev mäktiga i strid och drev främmande härar (arméer) på flykten... (Heb. 11: 33-34).

Ja, oftast är det såna böner vi föredrar!

Men jag undrar, har vi missat hur vanligt det faktiskt var för Guds folk att beklaga sig till Gud om deras problem? Har vi inte lagt märke till att böner med klagomål till Gud (så kallat ‘klagovisor’) också används som exempel och uppmuntran för oss? Kanske har vi varit för selektiva i vår bibelläsning? Att klaga på Gud har filtrerats ut ur våra böner och tillbedjan, då klagomål och sorg kanske rubbar meditationskraften i denna era av ”positivt tänkande”.

Har vi inte lagt märke till att jämmer och klagan är det vanligaste i psalmerna? Jo, du läste rätt... Klagan och jämmer är vanligare än dem som säger, Lovsjung Gud, kom, ropa till Gud med jublande röst, etc. Har vi inte lagt märke till hur framträdande klagandet är i Job och Klagovisorna (!) och profeterna?

Har vi inte heller lagt märke till att de mest framträdande av trons människor inte var rädda för att framföra sina ärliga, och till och med upprörande, klagande känslor till Gud? Kom ihåg hur,

Mose på nytt vände sig till HERREN Gud och sade: ”HERRE, varför har du handlat så illa mot detta folk? Varför sände du mig? Ända sedan jag gick till farao för att tala i Ditt namn har han gjort dem illa, och Du har inte gjort någonting för att rädda Ditt folk” (2 Mos 5:22-23).

Kom också ihåg hur psalmisten klagade,

HERRE, varför står Du på avstånd och döljer dig i nödens tider? (Ps 10:1).

och hur den store profeten Jeremia sa:

Jag är mannen som fått se lidande... Han (Gud) har lett mig och fört mig i mörker och inte i ljus. Ja, han vände sin hand mot mig gång på gång, dagen lång... Han byggde en mur mot mig och omringade mig med bitterhet och möda... Hur jag än klagar och ropar stänger han ute min bön... Han var en björn på lur mot mig, ett lejon i försåt... Han spände sin båge och ställde mig som mål för sin pil. Pilar från sitt koger har han satt i mina njurar... Jag sade: ‘Det är slut med min livskraft och mitt hopp till Herren’ (Klagovisorna 3:1-18).

Är det bara jag, eller tycker du också det känns uppmuntrande med ärligheten i dessa böner? Kanske finns det mer tro i ett sånt här klagande som är i stånd att protestera och uttrycka så naturliga känslor, än i en blind, okritisk, däst, tanklös underkastelse som säger: "Gud, låt Din vilja ske"?

Tror vi att Gud förolämpas av vår ärlighet? Tror vi inte att Gud som skapade våra känslor och våra hjärtan vill att vi ska öppna upp för våra känslor? Tror vi att kristna bör undantas rätten att uttrycka ”negativa” tankar?

JOB 
Tänk på stackars Job. Han är förkrossad. Han har förlorat sina barn. Han har förlorat sin rikedom. Han har förlorat sin hälsa. Han har förlorat sin sociala status, för han satt förr vid stadsporten som en klok rådgivare som uppsöktes av alla från när och fjärran, men nu sitter han där i damm och aska, som på en soptipp, med de unga män som spottade på honom i förakt. Till och med hans närmaste kamrater, Elifas, Bildad och Sofar, har förlorat repekten för honom.

Han är förbryllad. Vad håller Gud på med? Gud måste väl ändå veta att han har levt ett bra och rättskaffens liv? Så varför är då Gud så tyst? Varför hör inte Gud hans desperata rop? Och vilka alternativ finns det för Job i all hans förvirring och smärta?

1.FÖRBANNA GUD?
Ja, Job kunde ju "förbanna Gud och dö" som hans hustru föreslog (Job 2:9)! Detta var verkligen vad Satan hoppades på (Job 1:11; 2:5). Om Job skulle ha valt det alternativet så hade det visat att han bara tjänar och älskar Gud för vad han kan få ut ur det förhållandet. Att han bara gör det för att det gagnar honom själv, så som Satan antydde. Men mannen av tro förbannar aldrig Gud, inte ens i en sådan tragedi.

Vi bör inte heller vara för hårda mot Jobs hustru... hon har kanske bara medkänsla för sin man och hoppas att Gud snart ska göra slut på hans lidande i en förtidig död? Det är ofta svårast för de anhöriga som är av samma kött och blod att se sin älskade lida så fruktansvärt, till och med orättvist. Men Job tillrättavisar helt rätt sin hustrus hånande och säger åt henne att hon talar som "en av de dåraktiga kvinnorna". Förbannelse är verkligen inte ett alternativ för en person med sann tro.

2. SJÄLVMORD?
Sen blir Job faktiskt så desperat att han öppnade sin mun och förbannade den dag då han föddes (Job 3:1). Men lägg noga märke till att bara för att han önskar att han aldrig hade fötts, så betyder det inte självmord. Att önska att han aldrig hade fötts, eller att Gud skulle låta honom dö, är långt ifrån samma sak som att begå självmord för denna troende man.

I Bibeln är självmord aldrig ett alternativ för troende män och kvinnor. Den vägen, även om den i viss mån kan vara förståelig när man tänker på vad vissa stackars själar får gå igenom, är bara en bekännelse om att man har förlorat allt hopp om att Gud ska befria en. Men det är en inställning som Job aldrig tar.

Ibland krävs det mer tro för att leva än för att dö! Det krävs mer tro för att fortsätta beklaga sig till Gud mitt i ett rent helvete, än att bara ge upp genom att begå självmord.

3. SLUTA BE?
En annan handlingsplan för många är att de bara slutar upp med att be när de lider. När tragedin slår till och livet blir outhärdligt, så är det många som ger upp och slutar tala med Gud.

Det är lärorikt att lägga märke till att i hela Jobs bok är det bara två personer som talar direkt med Gud. En är såklart djävulen själv. Vilken lömsk, ondskefull och nedsättande ton han antar i sitt tal till den Allsmäktige! Den andre som talar direkt till Gud är Job själv. Under hela hans svåra prövning slutar Job aldrig att be - även om det är klagande!

Jobs tre vänner säger mycket om Gud. De talar mycket om teologi om Gud och Hans verksamhet i Hans värld. Men jag tycker det är anmärkningsvärt att ingen av dem en endaste gång talar till Gud i bön för Job! För har du lagt märke till att Job, efter varje gång som han har gett svar på sina "tröstares" tal, alltid själv går och talar med Gud i bön!? Han slutar inte att be, även om hans böner är fulla av klagan och frågor, till och med anklagelser. Han slutar inte att be trots att det verkar som om Gud är likgiltig och har vänt honom ryggen.

Det som betyder nåt är att hans böner, eller klagovisor, är till Gud! Ja precis, Jobs böner är fulla av klaganden och vädjanden om ett bättre handlande... om jag ändå visste hur jag skulle finna Honom och lägga fram min sak inför Gud! Med andra ord bevisar även Jobs klagoböner att det mest värdefulla för honom i hans nöd är hans förhållande till Gud! Hans lidande driver honom till Gud, inte bort från Gud.

Att låta hans lidanden och hans ångest strömma ut i bön bevisar bara hur mycket Job längtar efter Guds närvaro igen! När allt kommer omkring var det hans klagande i bön som gjorde hela skillnaden för Job. Bibeln säger att Gud är nära de förtvivlade och förkrossade (Ps. 34:19). Och att Han uppehåller alla som håller på att falla och reser upp dem som är nertyngda (Ps. 145:14).

Det är när vi lider av desperation och andlig torka som vi verkligen behöver be. Men enligt min erfarenhet har jag upptäckt att en av de första sakerna vi frestas till att göra när tragedin slår till är att sluta be. Men som John Newton sa: "Om vi inte får ut så mycket av att be till Gud i bön, så kommer vi definitivt inte få ut något alls av att sluta be."

Det är sant att det är svårt att koncentrera sig när man befinner sig mitt i tragedi och mörker. Våra sinnen uppslukas och förvirras. Och det tar tid att arbeta sig igenom såna problem. Men om vi fortsätter att låta vår klagan komma fram till Gud, så kommer Gud inte att överge oss, och inom Hans utsatta tid kommer vi att bli läkta.

4. INGEN FALSK BEKÄNNELSE AV SYND!
När allt är sagt och gjort, så visar sig Gud äntligen för Job och talar till honom. Gud klandrar inte Job för det sätt han har talat om Honom och rent av till Honom. Gud tar inte illa upp av Jobs alla klaganden och hans uttryck för sin uppriktiga ärlighet. Faktum är att Gud berömmer Job och säger; han har talat sanning om mig (Job 42:7). Faktum är att Job har;

Motstått frestelsen att gå igenom förslagen om att omvända sig så att Gud skulle behöva underlätta hans lidande och återställa hans välsignelser. Detta var vad hans vänner hade föreslagit. Eftersom de tror att han måste ha syndat, uppmanar de Job att ångra sig för att få sitt tidigare liv återställt.

Om han skulle ha följt deras råd så skulle Job, då han visste att han inte hade begått så allvarliga synder, helt enkelt ha utnyttjat Gud för personlig vinst. Han skulle ha genomfört en gudfruktig handling (en bön om ånger) men inte för att han trodde på det, utan bara för att det var vägen till välsignelser. Det är just det som anklagaren hävdade i 1:9 --- att Job inte fruktade Gud för ingenting utan bara för vad han själv kunde få ut av det. Denna väg skulle inte vara vägen för en rättfärdig troende person, eftersom den skulle utnyttja Gud som ett verktyg för att nå slutet, inte ett slut i sig själv. (1)

Så därför vill Job inte använda sig av en hycklad bekännelse för att förbättra sin situation. Som en man med integritet vägrar han att utnyttja falsk ånger bara för att få tröst och komfort. Han vet att han inte har begått några avsiktliga synder. Han kommer inte ens att spela ångerfull! Och detta leder oss till en av de mest misstolkade och missförstådda verserna i hela Jobs bok... Job 42:5-6, den välkända och omtyckta King James Versionen som säger;

"Förut hade jag bara hört talas om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon. Därför tar jag tillbaka det och ångrar mig i stoft och aska."

Den här översättningen kan få en att tro att Jobs klagande till Gud ändå var ett resultat av otro! Men andra översättningar förstår dock bättre att hebreiskan här kan översättas som, Därför drar jag mig tillbaka från damm och aska. (2)

Så egentligen säger Job faktiskt: ”Jag förändrar mitt nuvarande handlingssätt - att sörja och klaga - och jag ska inte längre sitta här i damm och aska.” Med andra ord, nu när Gud har visat sig för honom och talat till honom och gett honom ny kraft med sin lugnande närvaro, så säger Job bara att han kommer att fortsätta med sitt liv igen. Damm och aska passar sig inte längre för en som blivit besökt av all nåds Gud!

Klagandet har visat vägen till hopp. Så Job drar tillbaka sina känslor av att vara hårt drabbad och är nu redo att återuppta de vanliga normala relationerna i samhället. Och det är just det han gör i nästa vers. Han är redo att lägga damm och aska bakom sig! Han säger: ”Jag drar nu tillbaka mitt klagande och kommer att förflytta mig bort ifrån att sitta i damm och aska. Jag tar en ny riktning!”

INVÄNDNINGAR 
Det måste sägas att det finns några sektioner i dagens kristna församlingar som tycker att klagoböner inte är exempel som kristna av det Nya testamentet och framåt borde anta. De kan invända med följande;
Har inte det att Kristus kom förändrat allt detta? Lever vi inte nu på grundval av uppståndelsehoppet? Har vi inte segrat över alla dessa saker? Vet vi inte att om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss? Och eftersom Gud inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han då kunna annat än att också skänka oss allt med honom? Och vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Nej, i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss (se Rom 8: 31-39).

Och säger inte aposteln Paulus att vi alltid ska glädjas i Herren? Och i allt, genom bön och åkallan med tacksägelse, låta Gud få veta alla våra önskningar (Fil. 4:4-6)?

Innan vi svarar på dessa invändningar måste vi först se att det finns ett mönster i alla klagoböner i Gamla testamentet. De börjar med bittra klaganden, ingående frågor, råa känslor och starka rop med tårar. Dock slutar de alltid med framställningar om tro och hopp.

Till exempel, efter Jeremias klagan som vi visade tidigare, så avslutar profeten till slut med följande;

Detta minns jag i mitt hjärta, därför har jag hopp. Herrens kärleksfulla nåd upphör verkligen aldrig, för hans medkänsla sinar aldrig, den är ny varje morgon; Stor är Din trofasthet (Klag. 3:21-23)!

Med andra ord, efter uppriktigt klagande kommer förnyat hopp. Vi kan aldrig gå vidare och finna denna läkedom om vi inte först är ärliga inför Gud (och oss själva). Vi lever i en fallen värld där lidande är en verklighet och står oss alla rakt upp i ansiktet. Det är inte lönt att förneka eller släta över det.

Sann tro, äkta tro, Gudshedrande tro är tillräckligt mogen för att möta verkligheten och uttrycka bestörtning. Verklig tro fortsätter att hålla sig till Gud, fortsätter att tala med Gud, även när det verkar som att Han inte hör. Vilket betyder att starkt klagande inför Gud inte bevisar att man förnekar Gud. För när allt kommer omkring så bevisar Jobs klagorop (och det finns minst sju av dem i boken!) att Job vägrar att ge upp Gud.

Som en annan så passande uttrycker det,

Det fanns mer tro i sådana djupa ingående protester och tvivel än i den fromma bekräftelsen av bekymmersfri, men blind visshet. (3)

Eller som Tennyson uttryckte det,

Tro mig, det lever mer tro i ärligt tvivel, än i hälften av trosbekännelserna. (4)

Och det fantastiska är att när Gud äntligen dyker upp och talar till Job, så bifaller Gud själv Jobs tal. Två gånger säger Gud att Job hade talat rätt om honom! Det var inte bara i början när Gud talade om för Satan att Job var from och rättsinnig (Job 1:8; 2:3) utan Gud ansåg också att det som Job hade sagt om Gud under sina debatter med sina tre kamrater var rätt (Job 42:7-8)!

Guds godkännande av det som Job hade sagt om Honom fastställer det djärva, påstridiga, till och med anklagande talet till Gud av en rättskaffens man, som en del av hans tro och inte som hans synd. Sådana ord riktade till andra människor kan mycket väl vara syndigt; men när de strömmar ut till Gud i tider av stor påfrestning, så kan de vara en del av en robust och uthållig tro. Veklagan till Gud är kanske inte socialt acceptabelt, men det är teologiskt godkänt i den här boken. (5)

Men vi har fortfarande inte besvarat invändningarna. Är inte klagoböner en anakronistisk praxis (förlegad sedvänja, ö.a.) som bör inskränkas till Gamla testamentet?

JESUS ÄR DET BÄSTA EXEMPLET AV ALLA.
Mitt svar på detta skulle vara att se på Jesus som exempel! Han är vår fulländade lärare, vårt bästa exempel. Dog inte vår välsignade Herre med ett klagande på sina läppar? När han hängde där i ångest, med förbannelsen av våra synder över sig, så kände Jesus sig övergiven och förbannad av Gud. Och han citerade från en klagopsalm, Psalm 22,

Min Gud, min Gud, varför har Du övergett mig?

Jesus tyckte det var lämpligt att finna ord som verkligen uttryckte hans innersta känslor. Först klagande, sedan segerrop! Till och med vår Herres sista rop om seger, ”Det är fullbordat!” kom först efter ett ärligt uttryck för tvivel och klagan!

Gud tar aldrig illa upp av sådan ärlighet. Så, ja, det är helt okej när tillfället verkar kräva det, att beklaga sig till Gud och fråga "varför" och "Gud, vad är det som händer?" - förutsatt att vi inte alltid sitter kvar i det tillståndet, utan förstår när det är dags att gå vidare.

Var säker på att om vi beklagar oss till Gud och låter våra tvivel och frågor flöda fram till Honom, så kommer Gud själv att lösa det åt oss i sinom tid, i Hans tid, och då kommer vi att kunna gå vidare med förnyat hopp och ny kraft genom Hans löften och närvaro som aldrig slår fel.

~~~

Fotnoter:
1) McKeating, Central Issue citerat av Lindsay Wilson i Job: The Two Horizons Old Testament Commentary, Eerdmans, Grand Rapids, Michigan/Cambride, U.K. 2015, sid. 252
2) De flesta användningar av nhm i Niphal betyder "ändra sig" eller "dra tillbaka ett beslut" och Gud är ofta föremål för denna handling. I NASBs översättning står det att Job säger, ”Därför tar jag tillbaka mina ord”, det vill säga, jag drar tillbaka mitt klagande.
3) Davidson, Courage to Doubt citerat av Lindsay Wilson, Job, sid. 254.
4) Ibid, sid. 257.
5) Ibid, sid. 347.

Bilder från Unsplash.