Den häpnadsväckande övergången bort från Jesus i det populära evangeliet

 

Martin Luther (1483-1546) inför några av dåtidens maktfullaste i Europa. 

Protestanter har ärvt ett evangelium från sitt protestantiska arv. Frågan är: ger detta protestantiska evangelium rättvisa åt Bibelns och i synnerhet Jesu definition av evangeliet? [se Berättar dem sanningen om evangeliet för dig?] 

Jesus var den första predikanten av det frälsande Evangeliet:

"Hur ska då vi komma undan om vi inte bryr oss om en sådan frälsning? Den förkunnades först av Herren och bekräftades sedan för oss av dem som hade hört honom." (Hebr. 2:3; se även Matt 4:17, 23; Lukas 4:43).

1 Timoteusbrevet 6:3 och 2 Johannes 1:7-9 varnar för att varje avvikelse från Jesu ord är ett allvarligt misstag. Jesu egen definition av evangeliet är därför grundvalen för biblisk tro.

Kommentatorer på de kristnas historia påpekar att Luther och Calvin (se Röda Pillret Evangeliet - Kristendomen, innan den förstördes av kristna) godtyckligt uteslöt Jesu undervisning i evangeliet. Nuvarande evangelisering domineras omedvetet av en dogmatisk och i grunden förvirrande inställning till frågan "Vad är evangeliet?"

Luther skapade sin egen dogm (troslära) och bestämde sig godtyckligt för att definiera evangeliet genom att ta texter från Johannes och Paulus och ignorera de andra berättelserna om Jesu tjänst. Det första som offrades för detta förfarande var evangeliet om Guds rike, det frälsande evangeliet som Jesus själv presenterade som en förebild för all efterföljande evangelieförkunnelse (Markus 1:14-15; Lukas 4:43, etc.).

Luther och evangeliet

G.F. Moore skrev [obs.våra kommentarer inom hakparenteser]: 

"Luther skapade genom ett dogmatiskt kriterium en kanon av evangeliet inom böckernas kanon [dvs. han valde ut några bibliska skrifter och ignorerade andra, med hjälp av ett selektivt och vilseledande förfarande]. Luther skrev följande: 

"De apostlar som behandlas oftast och högst av hur tron ensam rättfärdigar, är de bästa evangelisterna. Därför är Sankt Paulus epistlar mer ett evangelium än Matteus, Markus och Lukas. För dessa [Matteus, Markus och Lukas] anger inte mycket mer än Kristi gärningar och underverk [detta är fel: evangelierna beskriver ständigt själva evangeliet som Jesus predikade det]; men den nåd som vi får genom Kristus är det ingen som så djärvt lovprisar som S:t Paulus, särskilt i sitt brev till Romarna." Vidare säger Luther att i jämförelse med Johannes evangelium så är Paulusbrevet och 1 Petrus "som kärnan och märgen i alla böcker," och att Jakobs brev med sitt insisterande på att människan inte är rättfärdigad enbart genom tro utan genom gärningar som bevisar tro, "blott och bart är en halmepistel, ty det finns inget evangeliskt med det""

Moore kommenterar klarsynt: 

”Det är uppenbart att om Skriften inte erkändes så fick den följa påvarnas och rådens ofelbarhet; för själva Skriften måste underkastas för att bedömas utifrån det yttersta kriteriet för dess överensstämmelse med Luthers rättfärdighetslära genom tro. [Luther ersatte med andra ord ett dogmatiskt system med ett annat, vilket fick Skriften att underkastas sin egen urvalsprocess.]" (Moore, History of Religions, Scribners, 1920, s. 320).

C.s. Lewis 

C.S. Lewis återspeglar exakt samma tendens. Han verkar inte ens tro att Jesus predikade evangeliet! Följande citat pekar på en grundläggande och häpnadsväckande missuppfattning av kristendomens kärna. C.s. Lewis skrev följande:

"Epistlarna är för det mesta de tidigaste kristna dokumenten vi har. Evangelierna kom senare [nej, Jesus predikade evangeliet långt innan epistlarna skrevs]. De är inte "evangeliet", uttalandet av den kristna tron... [är Kristi ord inte uttalandet om den kristna tron?]. I den bemärkelsen är epistlarna mer primitiva och mer centrala än evangelierna - men naturligtvis inte mer är de stora händelser som evangelierna räknar upp [och vad med Jesu fantastiska ord/läror som ju är det frälsande evangeliet?]. Guds handlingar (inkarnationen, korsfästelsen och uppståndelsen) [vad med Jesu predikande av evangeliet?] kommer först: den tidigaste teologiska analysen av den kommer i epistlarna: sedan när den generation som hade hört Herren höll på att dö ut, sammansattes evangelierna för att ge de troende en redogörelse om den stora gärningen och några av Herrens ord [fast i själva verket återges evangeliet av Matteus, Markus och Lukas, liksom av Johannes]". (Introduction to J. B. Phillips' Letters to Young Churches, Fontana Books, S. 9, 10).

Hur förhåller det sig då med Jesu frälsande evangelium om Riket? Luther och C.S. Lewis förbigår Jesu evangelium ganska skickligt.

Pånyttfödelse för frälsning

I kontrast till detta erkänner Moore, som är historiker och har en mindre oplockad gås med teologin, att Jesu lära i evangelierna är absolut nödvändig för pånyttfödelsen, dvs. för frälsning:

"Idén om att inträdet till det nya och högre livet, det odödliga livet, måste ske genom en andlig eller intellektuell pånyttfödelse, eller snarare regenerering, möter oss ofta i mystiken [mysteriekulter], och särskilt i dåtidens intellektuella mystiker. Några bekanta termer i dem är "anagennasthai" (att födas på nytt) och "paliggenesia" (återfödelse). I Johannes är pånyttfödelse "sine qua non" [absolut nödvändigt] för frälsning. Kött föder kött; endast ande kan skapa ande, och endast den som är pånyttfödd av den gudomliga anden kan komma in i "Guds rike" (Johannes 3). I den tidsandans tankeföreställning låg inte bara principen om gudomligt liv utan om den högre kunskapen; så föreställer sig Paulus det (t.ex. 1 Kor. 2:14). I Johannes [redogörelse om Jesus] är de två oskiljaktigt förbundna, eller snarare samma sak" (Moore, History of Religions, s. 142).

Billy Graham mötte 13 amerikanska presidenter och var allmänt känd som "presidenternas pastor" (the pastor to presidents). Många av landets ledare vände sig till honom både för andlig vägledning och som god vän. Här med tidigare president Nixon.

Billy Graham och Evangeliet

Ett vida utspritt traktat med titeln "Vad är evangeliet?" (utgiven av Billy Graham Evangelistic Association, 1980) som inte innehåller någon hänvisning till Guds rike, förklarar att Jesus; 

"kom för att utföra tre dagars arbete, att dö, bli begravd och uppstånden" och vidare att "Han inte i första hand kom för att predika evangeliet. . . utan snarare för att det kanske kunde finnas ett evangelium att predika." 

Det är svårt att förena dessa uttalanden med Jesu egna förklaring, nämligen att han hade fått i uppdrag att predika evangeliet om Riket (Luk 4:43)! Och återigen påstår Billy Graham: "Jesus kom för att utföra tre dagars arbete." Men Jesus sa; 

"Jag måste predika evangeliet om Guds rike; ... det är därför jag är utsänd" (se Lukas 4:43).

Om människor uppmanas att "acceptera Kristus" utan att fått veta vad den historiska Kristus budskap är, hur kan de då vara säkra på att "Kristus" inte bara är en abstrakt symbol? Den verkliga frågan är alltså, med Jon Sobrinos ord:

"Oavsett om den här Anden är Jesu Ande eller någon vag, abstrakt Ande som inte är något annat än det sublimerade förkroppsligandet av den naturligt "religiösa” människans önskningar och längtan, om det är det sistnämnda, då skiljer det sig inte bara från, utan är i själva verket i strid med Jesu Ande.” [Christology at the Crossroads, Orbis Books, 1982, s. 384]

Mer från Billy Graham Association:

"Ordet Evangelium förekommer mer än hundra gånger i Nya testamentet... Vad är då evangeliet om Guds nåd? Låt oss fråga Paulus. Han skulle hänvisa oss till 1 Kor. 15:1-4: "Jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er... att Kristus dog för våra synder, att han blev begravd, och att han uppstod på tredje dagen" ... Paulus diskuterade aldrig vår Herres jordiska liv... Det faktum att Herren Jesus dog för att frälsa är den ena halvan av evangeliet! Det faktum att han uppstod från de döda ... är den andra halvan av evangeliet." [Roy Gustafson, Billy Graham Association] 

Är detta sant? Varför nämns inte evangeliet som Jesus predikade, dvs evangeliet om Guds rike? Varför hänvisas vi inte till Paulus egen definition av det evangelium som gavs i versen efter att han talat om "Guds nåds evangelium"?:

"Den uppgift jag fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåds evangelium ... alla ni som jag har gått omkring hos och predikat riket för" (Apg. 20: 24-25; jmf. Apg. 19:8; 28:23, 30-31).

Evangeliet om Guds nåd är Evangeliet om Guds rike. Det finns ingen skillnad. Guds nåd förkunnas i proklamationen om Guds rike - den stora regeringen (för hela jorden) som Jesus har lovat att upprätta, tillsammans med sina efterföljare, på jorden när han återvänder (se Dan 7:13-14, 18, 22, 27). Jesus förberedde och förbereder sig för den stora kommande dagen då han och de odödliga heliga kommer att ta hand om den förnyade jorden.

"Ordet" är Evangeliet om Riket

Det kristna frälsningsevangeliet förkunnades av Jesus och apostlarna. Det var (och är) evangeliet om Guds rike och Jesu Kristi namn (Mark 1:14-15; Luk 4:43; Matt 4:23; 9:35; 24:14; Apg. 8:12; 19:8; 20:25; 28:23, 31). Jesu död och uppståndelse är viktiga delar som ingår i evangeliet, men de utgör inte hela evangeliet.

Det frälsande evangeliet - "budskapet om Riket", "detta evangelium om Riket" (Matt 24:14) som Jesus sade är grunden för frälsning (se Matt 13:19; Luk 8:12; Jmf. Apg. 8:12) - var kärnan i all biblisk predikan. Det är det budskapet som Satan hatar. Det kallas i hela Nya testamentet för "ordet" eller "Herrens ord". Uttrycket "ord" är inte bara ett annat sätt att kalla Bibeln för. "Ordet" är kärnan i Bibeln och den kärnan finns i Jesu frälsande ord - hans evangelium om Riket.

Det verkar som om vi har övergivit Jesu evangelium om Riket. Att överge Jesu evangelium är att överge honom (Mark 8:35, 38; 10:39). Genom korrekturtext från ett avsnitt i Paulus, 1 Korintierna 15:1-3, har vi hävdat att evangeliet endast är ett budskap om Jesu död för våra synder och hans uppståndelse. Att detta är osant bevisas av det faktum att Jesus och lärjungarna predikade evangeliet och kallade det för "evangeliet om Riket" och "evangeliet" långt innan ett endaste ord sades om hans död för synd och hans uppståndelse!

Det "evangeliska Evangeliet"

Det "evangeliska Evangeliet" av idag utelämnar Jesu evangelium och förvränger Paulusevangeliet, separerar aposteln från Jesus och utelämnar viktig information. Hur kan vi framgångsrikt tro på frälsning utan att ha rätt fakta?

Det traktat som vi citerade i början har rätt i att; Tro måste ha ett objekt. Vi måste tro på något faktum. Men det måste vara rätt faktum! Frågan är, vilka faktum kommer vi att tro på? Det är en fråga om lydnad och Jesu herravälde. Är vi villiga att lyda hans första bud: 

"Omvänd er [ändra sinne] och tro på Evangeliet [om Guds rike]!" (Markus 1:14-15)?

Förlusten av den historiske Jesus

Kristendomens historia borde ge kyrkans besökare orsak till oro. På grund av en anti-intellektuell inställning till tro förblir många okunniga om de stora frågorna som påverkar deras förhållande till Gud. När teologer begrundar kyrkans tillstånd under århundradenas lopp, avslöjar de ofta en enastående avvikelse från den historiska Jesus. 

David Kaylor skriver:

"Den kristna tron har inte kretsat kring den historiska Jesus. Den apostoliska trosbekännelsen visar tydligt sanningen i detta uttalande, eftersom den rör sig från "född av Jungfru Maria" till "korsfäst under Pontius Pilatus." Bekännelsens utelämnande antyder på att Jesu mellanliggande år och verksamhet inte hade någon verklig konsekvens för tron. . . Teologiskt och etiskt räcker det inte med att säga att en död och en uppståndelse har inträffat. Vem Jesus var, som romarna avrättade och Gud uppväckte från de döda, har inte bara betydelse för historikern utan även för teologen och de troende. Jesu historiska karaktär, och då inte bara en andlig Kristus, ger den kristna tron skäl för att existera och kraft för att åstadkomma förändring i det personliga sociala livet." [R.D. Kaylor, Jesus the Prophet, His Vision of the Kingdom on Earth]

Satanisk strategi

Om den Jesus som hävdas som Frälsare inte är förankrad i den historiska personen som finns nedtecknad i Nya testamentet, vem vet då vilken slags Jesus som tas emot? Det förefaller mig tydligt att Satan mycket väl skulle kunna spela på den svaga punkten i människans religiösa inre genom att presentera en Jesus som bara vagt och ytligt är lik Bibelns Jesus. Men förfalskningen kan dock vara mycket subtil. Satanisk strategi vill arbeta hårt för att skilja Jesus från hans egna läror (som anges i deras tydligaste form i Matteus, Markus och Lukas). "Jesus" blir då bara en religiös symbol som erbjuds som ett andligt universalmedel för världens och individers ohälsa.

Den judiska, apokalyptiska Jesus, förkunnaren för ett kommande rättvist samhälle på jorden - Guds rike - kan då falla i vanära och dunkel. Hans återkomst i förkunnartjänsten skulle förmodligen förefalla konstigt och oönskat även för kyrkobesökare som har matats med en diet som saknar det Nya testamentets hebreiska ingredienser.

Den säkraste policyn mot bedrägeri skulle vara att återinföra evangeliet om Riket i kärnan för all predikan. Detta skulle säkerställa mot tendensen att ur våra egna sinnen fabricera en Jesus.[1] Det skulle också skydda de troende mot det extravaganta påståendet från en ledande teolog som påpekade följande: 

"Det som kan sägas om den historiska Jesus hör till sfären för "Kristus enligt köttet". Den Kristus gäller dock inte oss. Vad som hände i Jesu hjärta vet jag inte och jag vill inte veta det heller."[2] 

Denna tendens, om så uttryckt mindre uppenbart, plågar ett antal teologiska tankeskolor, inte minst skolan som förpassar Jesu undervisning till en tjänst endast för judar och applicerar hans etiska instruktioner på det framtida tusenårsriket.

1] Unitarisk Universalistisk teologi tycks ha fallit i den fälla som Bibeln varnar för (2 Johannes 1:7-9). Ett traktat om Unitariska Universalistiska uppfattningar om Jesus säger: "Det är inte möjligt att beskriva den historiska Jesus, men ändå finns det många beskrivningar av honom.... Var och en av oss kan föreställa sig den historiska Jesus som vi själva önskar.... Den viktiga aspekten av den personliga verkligheten, som vi måste komma till uttryck i, är inte den historiska Jesus, utan tanken på Jesus som den finns i vår samtida kultur.... Jag finner det stimulerande att tro att den fullkomlighet vi har utgjutit i bilden av Jesus har kommit från människors sinnen, från mänsklig fantasi och etisk ambition.... Jag är för en bättre och bättre Jesus, född utav människohjärtat " (J.G. MacKinnon).

2] R. Bultmann, "Zur Frage der Christologie," i Glauben und Verstehen, citerad av G.R. Beasley-Murray i "The Kingdom of God and Christology in the Gospels," i Jesus of Nazareth: Lord and Christ, ed. J.B. Green and M. Turner, Grand Rapids: Eerdmans, 1994, s. 23.

Att bekänna Jesus som Messias, Guds Son

Det är med goda skäl som kristologin (studier om Jesu identitet) alltid har engagerat teologernas uppmärksamhet. Jesus frågade Petrus: "Vem säger du att jag är?" Petrus sanningsenliga svar, att han var Messias, hälsades med högsta beröm för Jesus sa att det rätta svaret på frågan bara kan fås genom gudomlig uppenbarelse. Att erkänna Jesus som Messias är att förstå kristendomens hemlighet och öppna vägen för att ta Guds rike i besittning (Matt 16:15-17, 19; jmf Matt 25:34). Att acceptera Jesus som något annat än Messias, Guds Son, är att missa poängen med den kristna tron. Johannes återspeglar sin Mästare [Messias] när han säger: "Det finns ingen falskhet som är så stor som förnekandet av Jesu Messiaskap" (1 Joh 2:22-23 som framfört av J.W.C. Wand, The New Testament Letters, Prefaced and Paraphrased, Oxford University Press, 1946).

Jean Calvin (1509-1564).

Luther och Calvin uteslöt Jesu evangelium

Det är rimligt att fråga varför modern evangelisation innehåller så lite om Guds rike. Svaret finns i en långvarig avbetoning på evangelierna Matteus, Markus och Lukas på grund av Calvin och Luther. Ett omedvetet brott mot den messianska judiska Jesus fick dessa två protestantiska ledare att uttrycka en nyfiken preferens för Johannesevangeliet framför de andra tre evangelierna. Luther, som skrev förordet till sin översättning av Nya testamentet (1522), sade: 

"Johannesevangeliet är det enda evangelium som är känsligt för essensen i evangeliet, och som är att föredra framför de tre andra och placeras på en högre nivå" (citerad av D. Fuller, Gospel and Law: Contrast or Continuum, Grand Rapids: Eerdmans, 1980, s. 160).

Han följdes av Calvin i detta yttrande. Calvin vågade till och med föreslå en annan ordning för Matteus, Markus, Lukas och Johannes, och gjorde Johannes till den perfekta introduktionen till hans tre medskribenter om Jesu liv:

"Läran som pekar på kraften och nyttan med den kommande Kristus visas mycket tydligare av Johannes än av [de andra tre]. De tre tidigare [synoptiska evangelierna] visar [Kristi] kropp... men Johannes visar sin själ. Av denna anledning brukar jag säga att detta evangelium är en nyckel för att öppna dörren till att förstå resten... När man läser [de fyra evangelierna] skulle en annan ordning vara att föredra, det vill säga att när vi vill läsa i Matteus och andra om att Kristus gavs till oss av Fadern, bör vi först lära av Johannes det syfte för vilket han manifesterades" (Förord till Calvins kommentar på Johannes).

Evangeliet är judiskt

De kristna bör bli medvetna om det faktum att deras olika traditionella system, som påstår sig vara baserade på Skriften, inte har tjänat dem bra. Skriften säger ingenstans att Johannes evangelium är att föredra framför Matteus, Markus och Lukas. Den lär inte heller att Jesus predikade ett judiskt budskap fram till korset; varpå Paulus sedan tog ett annat budskap om nåd till hedningarna [icke-judarna]. Faktum är att evangeliet, som Jesus predikade det, är så viktigt för vår frälsning att det upprepas i inte mindre än tre kompletterande versioner (Matteus, Markus, Lukas), med Johannes som bara bekräftar samma lärdom, ofta med olika ordförråd. The New Scofield Bible, som har lästs av miljoner, säger att man kan förvänta sig en stark juridisk och judisk färg fram till korset (s. 987). Men faktum är att hela Nya testamentets tro är judisk till sin karaktär och ställer ständigt höga krav på lydnad.

Liknelsen om såningsmannen

Vi befinner oss i kärnan av det problem som drabbar nuvarande versioner av tron. En falsk skiljelinje och uppdelning skapas av den så kallade "Dispensationalistiska" tankeskolan. Jesu läror förblir inte i centrum för den frälsningsplan som Dispensationalister föreslår. 

John Walvoord säger att: 

"[bergspredikan] inte behandlar frälsning, utan karaktär och uppförande av dem som tillhör Kristus... Att det är lämpligt att peka en icke-troende på frälsning i Kristus är helt klart inte avsikten med detta budskap... Bergspredikan som helhet är inte exakt kyrkans sanning... Den är inte avsedd att beskriva rättfärdigande genom tro eller frälsningens evangelium."

Ganska tvetydigt tillägger han att det inte borde förvisas till en "obetydlig sanning" (Matthew: Thy Kingdom Come, Moody Press, 1984, s. 44, 45).

Liknelsen om såningsmannen i Matteus 13, Markus 4 och Lukas 8 ger oss faktiskt exakt den information vi behöver för att definiera evangeliet och hur det måste tas emot. Jesus gjorde det mycket tydligt att acceptans av hans egen predikan av Guds rike är det första steget i frälsning: 

"När någon hör ordet [evangeliet] om Guds rike men inte förstår det, kommer den onde [djävulen] och rycker bort det som såddes i hans hjärta ... så att han inte kan tro och bli frälst" (Matt 13:19 och Lukas 8:12).

Löftet om Landet

Löftet om Landet/Riket, som är hjärtat i Jesu evangelium, har gått förlorat. De 77 %  av vår Bibel som är Gamla testamentet har avskilts från Nya testamentet. Vi har glömt att Gud predikade evangeliet för Abraham (Gal. 3:8) och att Jesu predikande av evangeliet i Nya testamentet baseras på det förbund som ingicks med Abraham. Gud lovade landet till Abraham och hans andliga ättlingar (Gal. 3:29). På samma sätt lovade Jesus landet åt de kristna (Matt 5:5; Upp. 5:10).

"Mordet på Gamla testamentets bibliska text" (eng: "Murder of the Old Testament biblical text") har genom kritisk forskning (The Gospel and the Land, s. 48) varit lika ansvarigt för undertryckandet av förbundshoppet om "liv i landet ". Genom att fragmentera den hebreiska Bibeln för att uppnå en kompositionsteori [teori om sammansättning] förlorade forskningen siktet på det som James Dunn kallade för den Pauliniska förutsättningen om Skriftens auktoritet, "att ett enda sinne och uppsåt [Guds] inspirerade de många skrifterna [Bibeln]" (Commentary on Romans, Word Books, 1988, s. 202).

Efter närmare två tusen år av obegripligt hedniskt motstånd måste löftet till Abraham om avkomma, egendom och välstånd återinföras i kyrkans undervisning som det sammanhängande och förenande temat i biblisk tro på Gud och Kristus och den huvudsakliga kärnan i det kristna evangeliet om Guds rike. Det finns ingen större samlingspunkt för den splittrade kristenheten. Inget annat tema, än det som binder samman all gudomlig uppenbarelse, kan ge kyrkorna det enhetliga budskap som de så desperat behöver.

Landets arvingar 

Som James Dunn säger:

"Tanken på arv var en grundläggande del av judarnas förståelse av deras förbundsförhållande med Gud, framför allt och nästan uteslutande, i förbindelse med landet - Kanaans land som genom arvsrätt utlovats till Abraham ... [Detta] är ett av de mest känsloladdade ämnena i judisk nationell självidentitet... Centralt för judisk självförståelse var övertygelsen om att Israel var Herrens arv ... Integrerat i den nationella tron var övertygelsen att Gud hade gett Israel arvet till Palestina, det förlovade landet. Det är detta axiom som Paulus framkallar och hänvisar till den nya kristna rörelsen som helhet, både hedningar [icke-judar] och judar. De är Guds arvingar. Israels speciella förhållande till Gud har utvidgats till att omfatta alla i Kristus. Och löftet om landet har omvandlats till löftet om Guds rike... Detta arv till Riket, fullvärdigt medborgarskap endast under Guds styre, är något som de troende fortfarande väntar på" (Commentary on Romans, s. 213, 463).

Evangeliet är Guds löfte till Abraham

Återigen måste vi insistera på den direkta länken mellan tidig kristendom och förbundet med Abraham. Som Dunn säger:

"I vilken grad Paulus argument bestäms av den nuvarande självförståelsen för hans eget folk framgår tydligt av hans noggranna formulering som tar upp fyra nyckelelement i den självförståelsen: förbundslöftet till Abraham och hans säd, arvet till landet som dess centrala element... Det hade blivit nästan vanligt förekommande i judisk undervisning att förbundet lovade att Abrahams säd skulle ärva jorden [jmf. Matt. 5:5; Upp 5:10]... Löftet tolkades därför som grundläggande för Israels självmedvetenhet som Guds förbundsfolk: Det var anledningen till att Gud i första hand hade valt ut dem bland alla jordens nationer, berättigandet att hålla sig avskilda från andra nationer, och det trösterika hopp som gjorde deras nuvarande nationella förnedring uthärdlig...

"Paulus fall avslöjar den starka kontinuitet han såg mellan sin tro och det grundläggande löftet i sitt folks skrifter... Paulus tvivlade inte på att det evangelium som han förkunnade var en fortsättning och uppfyllelse av Guds löfte till Abraham [jmf. Gal. 3:8]. Men han var lika tydlig i att arvtagarna till Abrahams löfte inte längre skulle identifieras med avseende på lagen. För 1 Moseboken 15:6 ["Abraham trodde Gud och det räknades honom som rättfärdighet"] visade med tillräcklig tydlighet att löftet gavs och togs emot genom tro, alldeles bortsett från lagen helt eller delvis" (Commentary on Romans, s. 213, 463).

Att vara sympatisk med judisk förståelse

"Den första uppgiften med exeges [att förklara Bibeln] är att tränga in så långt som möjligt i det historiska sammanhanget för författaren och för de som han skrev för. Så mycket av detta handlar om sådant som togs för givet både för författare och mottagare. Om en nutida läsare inte är medveten om (eller är oförstående till) dessa delade antaganden och angelägenheter, är det omöjligt att höra texten som författaren avsåg att den skulle höras (och antog att den skulle höras). I det här fallet är, en stor del av det sammanhanget, självförståelsen för judar och judendom under det första århundradet, samt av icke-judar som sympatiserar med judendomen. Eftersom det mesta av kristen historia och forskning tyvärr har varit osympatisk mot denna självförståelse, om inte rent ut sagt direkt fientligt inställd mot den, så har en korrekt uppskattning av Paulus i hans interaktion med denna självförståelse praktiskt taget varit omöjlig [jmf. Petrus varning om faran att missförstå Paulus! 2 Pet 3:15-16 ]" (Commentary on Romans, s. Xiv, xv).

Tidigare amerikanska presidenter George H.W. Bush, Bill Clinton och Jimmy Carter med sin "andliga rådgivare", Billy Graham, samt dennes son Franklin (2007).

En katastrof i predikande och praktik

Canon H. Goudge varnade för en katastrof i predikandet och praktiken. Att ersätta judiska tankesätt (bibelskribenternas tänkande) med hedniska uppfattningar har varit en katastrof som påverkar kyrkosamfunden.

"[Efter Nya testamentets tider] var det stora folket av Guds utvalda [judarna] snart det minst representerade i den katolska [universella] kyrkan. Det var en katastrof för kyrkan själv. För det innebar att kyrkan som helhet misslyckades med att förstå Gamla testamentet och att det grekiska sinnet, och det romerska i sin tur, kom att dominera dess framtidsutsikter: Efter denna katastrof har kyrkan aldrig återhämtat sig vare sig i doktrin eller praktik. Om vi i dag återigen kommer att rätt förstå Gamla testamentet, och därmed också Nya testamentet långt bättre än tidigare, så är det till våra nutida hebreiska forskare och delvis de judiska lärda själva som vi har att tacka för. Vi tror att Gud menade att judarna skulle vara Hans missionärer; den första stora eran för evangelisation var den apostoliska eran, då missionärerna nästan uteslutande var judar; inga andra kunde ha gjort vad de gjorde. Om ännu en stor era av evangelisation är i gryningen, då behöver vi judarna igen" ("The Calling of the Jews" in the volume of collected essays Judaism and Christianity (London: Shears and Co., 1939, citerad av Lev Gillet, Communion in the Messiah, London: Lutterworth Press, 1942, p. 194).

Olika definitioner av Evangeliet

Låt oss avsluta genom att påminna oss om den häpnadsväckande skillnaden mellan allmänfattliga definitioner av evangeliet och Jesu och Paulus definition:

C.s. Lewis: "Evangeliet finns inte i evangelierna".

Billy Graham: "Jesus kom för att göra tre dagars arbete. Jesus kom inte främst för att predika evangeliet". [Vår funktion i himlen kommer att vara] "att förbereda himmelska rätter", "leka med barn", "sköta trädgårdar" eller "putsa regnbågar" ("What Heaven is Really Like," Hope for the Troubled Heart, Word Pub. Co., 1991).

Jesus: "Jag är förpliktad att predika evangeliet om Guds rike. Det är därför Gud har sänt mig" (se Luk 4:43). "De [troende] skall regera [som kungar] på jorden" (se Upp 5:10).

Paulus: "Jag har gått omkring ... och predikat Riket" (se Apg. 20:25; jmf vers 24). "Vet ni inte att de heliga ska döma världen? Och om världen ska dömas av er... [hamna under er jurisdiktion - Moffatt] ..." (se 1 Kor 6:2).

Observera också hur kyrkor har bytt ut det kristna målet att ärva landet/jorden när Jesus återvänder, mot "himlen" för kroppslösa själar. Forskare protesterar mot de felaktiga kyrkotraditionerna, men det är få som uppmärksammar det:

"'Himlen" i Bibeln används ingenstans som de döendes destination." - Cambridge Biblical scholar, J.A.T. Robinson, In the End God, s. 104.

"Ingen bibeltext godkänner påståendet att själen är skild från kroppen vid döden." - The celebrated Interpreter's Dictionary of the Bible (Vol. 1, s. 803).

Himlen är inte vårt mål

William Strawson, en handledare i systematisk teologi och religionsfilosofi, gjorde en detaljerad studie av Jesus and the Future Life (Jesus och det framtida livet) och tillägnade 23 sidor till en granskning av ordet "himmel" i Matteus, Markus och Lukas. Han avslutade med:

"I få fall, om några, där ordet "himmel" används, finns det en parallell till modern användning. Evangelierna om vår Herres liv och undervisning talar inte om att fara till himlen, som en nutida troende vanligtvis gör. Snarare läggs tonvikten på att det som är "himmelskt" kommer ner till människan... Vårt moderna sätt att tala om livet med Gud som liv "i himlen" är inte det sätt som evangelierna talar om saken. Det finns i synnerhet inget som tyder på att Jesus ger sina lärjungar visshet om "himlen" efter detta liv". [s. 38]

"Himlen som de troendes framtida boning är [en föreställning] som lyser med sin frånvaro från S:t Paulus tänkande. Den andra ankomsten kommer alltid från himmelen, både i de tidigaste (1 Tess. 1:10) och dem senaste (Fil. 3:20) av Paulus brev... Möjligen tar han det så pass för givet, att troende kommer att få sin plats i ett Messianskt jordiskt Kungarike, att han inte ens anser det vara nödvändigt att nämna det" ("Heaven," Dictionary of Christ and the Apostles, Vol. I, s. 531).

"Jesus tänkte inte på ett färglöst och rent himmelskt bortom andra sidan, utan föreställde det för sig själv som ett tillstånd av saker som existerar på denna jord - även om det naturligtvis är en förhärligad jord - och i hans eget land" (W. Bousset, Jesus, London: Williams and Norgate, 1906, s. 82.0).

Frälsningsevangeliet - att få odödlighet i Guds kommande rike på en förnyad jord - handlar om hur man nu ska förbereda sig för att ärva landet (jorden) med Messias vid hans framtida spektakulära återkomst för att åstadkomma fred bland alla nationer (Jesaja 2:1-5).

Originaltitel: The Amazing Shift Away from Jesus in the Popular Gospel