Den Bibliska Skissen (Guds plan)

Photo by Taylor Wilcox - Unsplash


"För att Abrahams välsignelse skulle komma till hedningarna genom Jesus Kristus" (Gal. 3:14).

”Må Gud ge dig och dina efterkommande Abrahams välsignelse, så att du kan ta i besittning det land där du nu bor som en främmande, landet som Gud gav till Abraham” (1 Mos. 28:4).

De som gör säkra påståenden om "vad Bibeln säger" förbiser ofta de antaganden som de för in i den bibliska texten. James Dunn gör den utmärkta poängen att för att kunna läsa Bibeln på ett intelligent sätt måste vi på allvar räkna med sådana saker som både författare och adressater tagit för givet. Om dagens läsare är omedvetna om (eller oförstående till) dessa gemensamma antaganden och bekymmer, kommer det att vara omöjligt att höra texten så som författaren avsåg att den skulle höras (och antog att den skulle bli hörd). 

I det här fallet (Romarbrevet, även om principen gäller för vilken del som helst i det Nya testamentet); 

"är judarnas och judendomens självförståelse under det första århundradet en viktig del av detta sammanhang... Eftersom det mesta av kristen historia och forskning tyvärr har varit osympatisk, om inte direkt fientlig mot det, så har en riktig uppskattning av Paulus [eller Jesus] i hans interaktion med den självförståelsen varit praktiskt taget omöjlig."[1

Vi får inte missa den häpnadsväckande anmärkningen att "det mesta av kristen historia och forskning har varit direkt fientlig" mot Bibelns judendom! Det skulle vara på sin plats med ett nytt tillvägagångssätt. Denna tidning försöker ge dig just det. [2

Detta misslyckande med att anpassa oss till bakgrundstemat i Nya testamentet får stå för den fullständiga förvirring som råder om vad kristendomen är. Tyvärr har många som närmar sig Bibeln en inrotad antipati mot judendomen som genomsyrar de kristna dokumenten. Klarhet kommer först när vi inser att det är hedningar som "rört ihop det hela" när de försökt förstå Jesus och apostlarna, och detta på grund av dessa antaganden av icke-hebreiska uppsättningar. Bibeln fördömer dessa som "inlärda traditioner", obibliska!

Låt oss istället börja med en större förutsättning hämtad från Gamla testamentet: Gud har arbetat med sitt folk för att åstadkomma en värld som överflödar av rättvisa och fred (Jesaja 2:1-4). Till Abraham utlovas landet (och världen, Rom 4:13) för evigt (1 Mose 13:14-15; 15:7-8; 17:8) - även om han ännu inte har ärvt det (Apg. 7:5; Hebr. 11:8-9, 13, 39). För David (2 Sam 7:13-16) var löftet om en permanent dynasti, med Messias styrande över Israel och världen, försäkrat (även om detta ännu inte har förverkligats).

Ängeln förklarar att Marias son är förutbestämd att inta "sin fader Davids tron och vara kung över Jakobs hus för evigt" (Luk 1:32). Inget löfte kan vara mer konkret än den här enkla sammanfattningen av Israels nationella förhoppningar, baserat på det arv de hade fått från de hebreiska Skrifterna, förenandet av löftena till Abraham och David (Luk 1:55, 69, 73).

De stora löftena om land och kungadöme (1 Mose 12:1-5; 13:14-17; 15:18; 17:8; 2 Sam 7:12-16) sammanstrålar i Jesus som Messias, Israels kung (Joh. 1:41, 49; Luk 2:11: "herren Messias"). Uppfyllandet av båda delarna av löftet kommer att inträffa när Jesus återvänder för att upprätta sitt Rike på jorden och tar de ödmjuka för att styra med honom (Matt 5:5; Upp 5:10; 3:21; 2:26; 20:1-6, etc.).

Daniel 7

Förutom dessa grundstenar för kristendomen ger Daniel oss - som helhet och i synnerhet hans sjunde kapitel - en ovärderlig plan/skiss för Nya testamentets historia. Bilden är inte svår att förstå. Fientliga makter som kulminerar i en slutlig Antikrist kommer att fortsätta förfölja och tära på den Allra Högstes heliga (Dan 7:8, 19-21). Men de heliga kommer att rättfärdigas. Tiden kommer när de heliga tar emot Guds världsomspännande Rike och alla nationer och folk kommer att tjäna och lyda de heliga (Dan 7:18, 22, 27). Det är mot denna bakgrund av den gudomliga planen i historien som det Nya testamentets drama utarbetas. Om vi inte tar hänsyn till de messianska förutsättningarna för Nya testamentets skribenter, baserat på förbundet med Abraham och David, riskerar vi att uppfinna en falsk historia som vi lägger till Kristi namn, men som Jesus inte skulle ha erkänt som [den sanna] tron.

Jesus passar helt uppenbart in i bilden när han framträder som Människosonen, den förutsagda messianska figuren i Daniel 7:13, som är en enskild människa som representerar en kollektiv kropp av heliga, de som är avsedda att besitta herraväldet över världen (Dan 7:18, 22, 27). Hela Nya testamentet är förankrat i löftet från Daniel 7 och är inriktat på de heligas framtida triumf på en förnyad jord ("Riket... över alla riken under himlen", se Dan 7:27). Jesus sammanfattar löftet om en underbar framtid när han förkunnar Evangeliet om Guds Rike (Luk 4:43; Matt 4:17; 9:35; se även Apg. 8:12; 19:8; 20:25; 28:23, 31).

Nya testamentet beskriver levnadsbanan för det "översta helgonet" ("den helige"), Messias, som samlar en krets av lärjunge-vänner omkring sig. Tillsammans förkunnar de om det kommande Riket trots allvarligt motstånd, mestadels från etablerad religion. Men andra makthavare är inte heller vänligt inställda. Befintliga regeringssystem vill inte ge efter för Messias regering och hans efterföljare. Temat om lidande, med tanke på framtida ära, genomsyrar Nya testamentet: "Vi måste gå igenom många lidanden [vedermödor/prövningar] för att komma in i Guds rike" (Apg. 14:22). "Härdar vi ut [med honom], ska vi också regera med honom" (2 Tim 2:12).

Enligt den plan som lades ut i Daniel 7 så måste de heliga förvänta sig förföljelse, till och med till döds ("några av er kommer att dödas [bli martyrer, NUB]" Luk 21:16). "Och jag såg hur det hornet [antikrist] förde krig mot de heliga och besegrade dem" (Dan 7:21). Uppenbarelseboken är en passande sammanfattning av den messianska berättelsen som kulminerar i upprättandet av Messias rike på jorden (Upp 2:26-27; 3:21; 5:10, 20:4, etc.). Att lida före triumfen vid Kristi återkomst återspeglas i erfarenheterna av Jesus och den ursprungliga församlingens ledare. De är beredda att bära smälek och skam från fientliga myndigheters sida med tanke på den underbara utsikten att bli rättfärdigad när Messias återvänder för att styra: "Vet ni inte att de heliga ska döma [styra och förvalta] världen?" är Paulus uppmuntrande rop när han uppmanar trupperna framåt. "Och om världen ska [falla under er jurisdiktion/behörighet att skipa rätt]..." (Moffat, 1 Kor 6:2). 

Men "inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike" (1 Kor 6:9). Detta är det fruktansvärda straff som väntar den lärjunge som misslyckas med provet. "Framtidens bebodda jord har underlagts de heliga" är det tydliga budskapet i Hebreerbrevet 2:5. Det är vad evangeliet handlar om (Hebr. 2:2-4). Inte på något sätt får de heliga gå miste om sin framtid (Hebr. 2:1). De ska nu bete sig på ett sätt som passar deras inbjudan till kungadömet, Riket, eller som Paulus uttrycker det, "leva ett liv värdigt den Gud som kallar er till sitt eget Rike och härlighet" (se 1 Tess 2:12). 

Alltigenom evangelierna finns det glimtar av den gnistrande, lysande framtid som är garanterad åt lärjungarna. Jesus säger "Jag säger er sanningen: Vid pånyttfödelsen, när Människosonen sätter sig på sin härlighets tron, då ska också ni som har följt mig i mina prövningar sitta på troner för att styra över de [återställda] stammarna i Israel" (Matt 19:28). "Precis som min Fader har [slutit ett förbund om] ett Rike med mig, så [sluter] jag ett [förbund om ett] Rike med er, så att ni kan äta och dricka vid mitt bord och sitta på troner för att styra Israels tolv stammar” (Luk 22:29-30). Jakob och Johannes, Sebedeus söner och Jesu kusiner, erkänner Riket som en verklig regering när de hoppas på de främsta platserna i Riket (Mark 10:35-40; Matt 20:20-23). Jesus nedslår inte deras tro på Riket, inte heller tillrättavisar han dem som om de skulle ha missförstått det framtida styret och ansvaret i det! Han varnar dem bara (igen med Daniel 7 i åtanke) om att dessa ämbeten kommer att vinnas på bekostnad av tjänst och en bägare med bittert lidande.

I Uppenbarelseboken når dramat sin höjdpunkt. Vilddjuret-Antikrists kraft är vid full styrka. Ändå har lammet köpt de heliga från alla nationer (inte bara judarna) och har format dem till en skara av kungliga präster (efter förbundslöftet som ursprungligen gavs i 2 Moseboken 19:6). "De kommer att regera [som kungar] på jorden" (Upp 5:10). Samma spännande tema återkommer i Uppenbarelseboken 20:1-6. Inte ens döden, i händerna på Antikrist, kan hindra de heligas välsignade styre. De blir levande igen i uppståndelsen efter att ha halshuggits och "börjar härska med Kristus i tusen år", medan resten av de döda, alla de som inte var kristna, ligger kvar i sina gravar (Upp 20:5) för att invänta den andra uppståndelsen (Upp 20:12).

Temat för kungligheter och meteorartad uppgång i anseende och odödlighet vid den första uppståndelsen driver Nya testamentet och står för dess oemotståndliga spänning. Sådan iver och glädje för den kristnes framtid, har emellertid kvävts av det mest olyckliga utbytet med [den hedniske tanken om] okroppslighet i himlen efter döden (som att spela harpa på moln!). Om det skulle vara allt de kristna kan förvänta sig [för framtiden] så finns det inget hopp för jorden, inga utsikter för nationerna att någonsin "smida sina svärd till plogbillar" (Jesaja 2:1-4) och inget hopp om att regera med Kristus i det nya samhället i Guds kommande rike på jorden.

Det är inte förvånande att Jesus koncentrerar hela sitt evangeliebudskap till temat om Guds rike. Det var hans uppdrag att förkunna Riket (Luk 4:43). Paulus sammanfattar på samma sätt hela sin tjänst som en "kungörelse av Riket" (se Apg. 20:25). Budskapet har inte ändrats. Men hedniska filosofier och ideologier har fortsatt att fördunkla den davidiska-messianska tron på Jesus och den första [ursprungliga] församlingen. Ändå fortsätter kallelsen från evangeliet om Riket att gå ut och uppmanar, de som vill, att förbereda sig för den särskilda förmånen att styra med Jesus i Riket. "Den här tidens lidanden [som förutses i Daniel 7] är inte ens värda att jämföras" med Rikets härlighet som kommer att "uppenbaras i oss." Ett helgon (en helig) i Bibeln är en som är utsedd att regera med Messias - ett fantastiskt öde som anges i Daniel 7 som höjdpunkten för alla Gamla testamentets löften.

Prova att läsa om Nya testamentet med detta kungliga motiv och berättelse i åtanke och se hur det kommer till liv. Gud är en enda individ (5 Mose 5:4; Mark 12:29-34; Joh. 17:3). Jesus är Messias, Guds Son (Matt 16:16; Luk 1:35). Evangeliet handlar om Guds och och Jesu rike (Apg. 8:12; Luk 4:43; Apg. 19:8; 28:23, 31). Kristna uppmanas och inbjuds att regera tillsammans med Messias i detta kommande Kungarike. De är förutbestämda att ärva landet och världen (Matt 5:5; 1 Tess 2:12; Rom 4:13). De som omvände sig döptes i vatten när de fick denna kunskap om dessa grundläggande byggstenar i tron (Apg. 8:12). Denna information hjälper med att förhindra att vi tar med oss våra egna inbillade men felaktiga förutfattade meningar till studiet av Skriften.


Originaltitel: The Biblical Blueprint av Anthony Buzzard

1] Commentary on Romans 9-16, Word Books, 1988, s. xv, betoning tillagd.

Populära inlägg i den här bloggen

Vad säger Bibeln om att röka hasch?

Vad säger Bibeln om droger?

Det är inte avhållandet av mat eller andra ritualer som ger Gud ära, utan kärleken till Gud och våra medmänniskor!

Den Islamiska Antikristen och den Falske Profeten: Börjar med Jesus och Styggelsen

Kommer barn som dött i missfall, abort eller i samband med födseln att uppväckas i uppståndelsen?

Överser Bibeln med slaveri?

Den förlorade sonen

Att be för kungar och alla i ledande ställning

Islam med dess imamer och försvarare har inget värde för debatt om vad kristna får eller inte får äta, eller om kristen tro överhuvudtaget.